Kontakt
Svensk tid (exakt)

Kalender
Google



Surftips:



Frågesport, korsord mm Alla böcker, bokhandlare, antikvariat Musik Alla myndigheter Pass Studierådgivning. Kolla världsrekord i bl.a. Guiness Arbetsförmedling. Lediga jobb. Presenttips och julklappstips Skicka blommor Glasögon, linser, ögonkirurgi. Tandvård. Äldreomsorgen Allt om din hälsa En smygtitt in i din framtid Finn en partner ! Bli smal !
Senaste nytt TV Vädret Tidtabeller Gatusökning Din stad Resor
Sverige och världen Porton, postnummer mm Din bank Tele Körkortsfrågorna Vetenskap Sport
Svärjes huvudsida
Skicka blommor Frågesport, korsord mm Alla böcker, bokhandlare, antikvariat Vykortsmuseum Musik Kolla världsrekord i bl.a. Guiness
Alla myndigheter Pass Väljarbarometern Studierådgivning. Arbetsförmedling. Lediga jobb.
Related pages:
Svärje.se
Alternativmedicin

Huskurer.se

Lättfattliga anvisningar, gifna af läkare, huru man bör förfara vid lindrigare sjukdomsfall samt i svårare fall, till dess läkaren hinner anlända.
Sammanförda och bearbetade efter de bästa in- och utländska källor.

(Exakt avskrivna efter en bok med samma namn, tryckt i Uppsala 1909.)


Afdåning, se Svimning

Afförande medel.

Om en annars frisk person besväras af trögt lif, bör han:
1) Genast vid känslan af behof besöka afträdet;
2) Söka vänja kroppen vid en och samma tid för afföringen, antingen strax innan man går till sängs eller genast på morgonen.
3) Taga kroppsrörelser, icke våldsamma; promenera i fria luften, minst 1 a 2 timmar dagligen;
4) Själf eller genom någon annan massera magen dels genom valkning och knådning, dock aldrig så att det gör ondt, dels genom strykningar med flata handen under jämnt tryck alltid till höger nedifrån - uppåt, åt vänster tvärs öfver magen nedanför maggropen, nedåt, åt höger, och så detsamma igen, ungefär 10 minuter åt gången, ett par tre gånger om dagen;
5) Taga kall dusch, kall afrifning, våta värmande omslag nattetid. (Se Omslag.)
6) Dricka eller äta, helst på fastande mage, aldrig efter en kraftigare måltid: ett glas kallt vatten genast på morgonen, socker, sötsaker, honung, pepparkakor, smör, äpplen, päron, plommon, sviskon, kål, rofvor, surt bröd, salt sill, klibröd. 7)

Hjälper icke något af allt detta, må - likasom ock vid en tillfällig förstoppning - ett laxermedel användas. Som sådana må nämnas: en dryg tesked koksalt upplöst i ett glas vatten, sammansatt lakritspulver, ett glas bittervatten någon gång då och då, en matsked (för barn en tesked) ricinolja i en kopp varmt kaffe, 1 till 3 aloepiller strax förr än man går till sängs, men allra bäst är ett lavemang af 1/3 till 1 liter vatten för vuxen person, 7 matskedar för barn, 35 till 38 grader varmt.

Är förstoppningen envis och besvärande måste läkare rådfrågas.

Andedräkt, elak

Beror oftast på bristande vård af mun och tänder. Botemedlet är då lika enkelt som lätt att finna, men den enda svårigheten ligger i att det ändå så sällan anlitas.

Det består i, att man genast efter uppstigandet och gärna äfven någon gång under dagens lopp noga rengör tänderna med en mjuk, intvålad tandborste samt därpå sköljer mun och svalg med rent vatten eller ännu bättre med ett godt munvatten. Det billigaste munvattnet består af några kristaller, ungefär så mycket som ett risgryn, af ötvermangansyradt kali, upplösta i ett dricksglas vatten. Man vänjer sig snart vid den något egendomliga smaken. Vidare böra tänderna rensas med tandpetare, icke af metall, helst blott en trästicka eller en fågelpenna, hvarje gång man förtärt något, samt mun och svalg äfven då sköljas. Äro tänderna karierade (ihåliga), tillse noga, att inga matrester få stanna kvar i håligheterna och surna eller ruttna.

Vänj barnen från tidigaste ålder att vårda munnen och tänderna. Se Munhålans vård. De kunna därigenom i framtiden undgå mången olägenhet, bland hvilka dålig mage och tandvärk icke äro de minsta.

Elak andedräkt kan äfven hafva andra orsaker, men i sådana fall bör behandlingen helt och hållet öfverlämnas åt läkaren.

Andfåddhet, se Astma

Andning, konstgjord,

bör företagas med äfven till utseendet fullkomligt liflösa drunknade, hängda, samt genom os och andra giftiga gaser förgiftade persorer. Det har händt, att personer, som legat en hel timme i vattnet, och förfrusna efter flera dagar kunnat genom lämplig behandling återställas till lifvet.

Vid den konstgjorda andningen förfar man sålunda: Alla åtsittande klädplagg aflägsnas. Patienten lägges på rygg, med en kudde eller annat mjukt föremål under skuldrorna. Munnen bändes upp med en träkil eller ett knifskaft samt rensas från slem och blod. Tungan framdrages utanför munnen genom att omfattas medelst en näsduk och hålles hela tiden i detta läge.

Stående bakom patientens hufvud fattar man i hans armar strax ofvanför armbågen och för dem varsamt något utåt, uppåt och bakåt, tills de äro fullt sträckta uppåt öfver hans hufvud. Håll dem så i 2 sekunder (den tid som behöfves för att taga 2 steg, när man går sakta) = inandning.

För sedan armarna långsamt tillbaka samma väg och tryck dem stadigt i 2 sekunder mot bröstkorgens sidor = utandning.

Detsamma upprepas igen, redan efter ett par tag något hastigare, så att armarna sträckas 15 gånger i minuten i jämn takt. När den ene tröttnar, tar genast en annan vid.

Härmed fortsättes i 6 a 7 timmar, ty det har händt att lifsverksamheten åter vidtagit först sedan den konstgjorda andningen pågått så länge.

Börjar den skendöde själf andas, fortsätter man ännu en stund med den konstgjorda andningen, hvarvid är att tillse, att man nu låter armrörelsen både till tid och beskaffenhet svara mot hans andetag, så att man trycker armarna mot hans bröst när han andas ut o.s.v., och icke tvärtom.

Se vidare Skendöd.

Andnöd, se Astma

Andtäppa

eller svårighet att andas fordrar läkarvård. Vid ett hastigt anfall kan man försöka med att hålla armarne i varmt vatten eller inandas varma vattenångor, hvilket stundom brukar medföra lindring. Under anfallet kan äfven tagas 20 a 30 Hoffmans droppar.

Angina, se Halsfluss

Antiseptiska medel.

I striden mot de mikroskopiskt små, sjukdomsalstrande organismer, som benämnas bakterier, har människan en synnerligen god bundsförvandt i solen, som dödar dem med sina strålar. Däraf regeln: låt solen lysa in i boningsrummen.

Och då bakterierna trifvas synnerligen väl i damm och orenlighet, följer däraf den andra regeln: håll hemmet rent ända in i de minsta smygvrår.

Då vidare inga kända bakterier kunna intränga i kroppen genom huden om denna är hel och frisk, följer däraf den tredje regeln: vårda väl och stärk huden, icke blott i ansiktet och på händerna, utan äfven på öfriga delar af kroppen genom ofta upprepade tvagningar samt minst en gång i veckan en dusch, ett bad eller åtminstone en kall afrifning. Häraf ökas ock det allmänna välbefinnandet samt motståndskraften mot många orsaker till sjukdom.

Sjukliga personer böra dock i allmänhet försiktigt och helst blott efter anvisning af läkare begagna vatten till bad och tvagningar.

Som antiseptiska medel tillkommer vidare en mängd kemiska ämnen, af hvilka åtskilliga äro uteslutande afsedda för munnens vård, andra för åtskilliga andra speciella fall. För hvart och ett sådant, som beröres i detta arbete, angifves också hvilket eller hvilka antiseptiska medel helst bör begagnas. Se äfven Desinfektionsmedel.

Apoplexi, se Slaganfall

Aptitbrist.

Om den beror på akut magkatarr (se detta ord), bör man följa naturens anvisning och lämna magen i fred.

I annat fall häfves bristen på aptit af frisk luft, efter kroppskrafterna afpassad kroppsrörelse, förståndig, icke enformig diet.

Stundom kan det vara lämpligt att väcka aptiten genom att taga något aptitretande medel såsom till exempel bäska droppar. Sådana kunna beredas af 50 gram malörtknopp samt 12 gram kardbenedikt och lika mycket pomeransskal, som lägges i 8 deciliter brännvin, som får stå och draga ett par dagar under flitig omskakning. Häraf tages en matsked före maten.

Armsvett.

Tvätta dagligen armhålan med vatten, ättika eller franskt vin, eller ännu bättre med vatten och ichtyoltvål, hvars skum man låter torka in. Pudra därpå med salicylsyrepulver och lägg in salicylvadd i armhålan. Nämnda pulver ensamt användt till pudring tager också bort svettens dåliga lukt.

Under linnet i armhålorna kan man fasttråckla glanslärft eller annat lämpligt tyg och äfven fodra de yttre plaggen, rockar och klänningslif, på samma sätt under armarna, för att icke svetten må framtränga och blifva synlig. Lämpliga dylika foderlappar finnas också tillgängliga i handeln.

Arsenikförgiftning, se Förgiftning

Astma.

Därmed menas en högre grad af andfåddhet eller andnöd, som är förenad med häftiga, krampaktiga andningsrörelser och merendels uppträder plötsligt och periodiskt i längre eller kortare anfall. Den sjuke förnimmer en häftig känsla af kväfning, och han kämpar ängsligt för att få luft.

Behandling af vuxna personer: lösgör åtsittande kläder, öppna fönstren för att få frisk, kall luft, stänk kallt vatten på bröst och rygg, kittla i halsen, inandas några droppar eter eller kloroform på en näsduk, indrag röken af brinnande salpeterpapper eller af särskildt för detta ändamål tillverkade rökgubbar och cigarretter. Af god verkan äro ofta äfven varma hand- och fotbad, frotteringar på ryggen, senapsduk på bröstet samt kräkmedel.

Behandling at barn: res upp barnet i sittande ställning, stänk kallt vatten på bröst och rygg, frottera rygg, händer och fotsulor, kittla det i halsen med en fjäder för att reta till hosta och kräkning, sätt lavemang med varmt vatten eller kamomillte, och låt barnet sedan få ett varmt bad; är andnöden svår, kan till badet sättas en näfve malen senap inknuten i en näsduk.

Bad.

Noga afpassade efter hvarje individs ålder, hälsotillstånd och kroppskrafter främja bad i olika former den friskes välbefinnande, häfva många sjukdomsanlag eller vissa redan till utbrott komna sjukdomar och öka motståndskraften mot en stor mängd sjukdomsalstrande inflytelser.

Skola baden medföra denna välgörande verkan, har man dock att noga iakttaga:
A) att en sjuk person icke bör taga bad i någon form utan att först hafva frågat läkare till råds; han riskerar annars att med badet förvärra sitt onda eller att ådraga sig andra, farliga sjukdomar;
B) att äfven den friske och starke bör iakttaga de försiktighetsmått, som här nedan angifvas;
C) att den, som icke fördrar kalla bad, kan försöka härda sin hud med regelbundna kalla tvättningar och afrifningar; dock bör man icke börja härmed före det 5:e lefnadsåret;
D) att man icke bör öfvergå direkt från varma bad och tvättningar till kalla, utan först till ljumma och sedan småningom till allt svalare och kalla; samt
E) gå icke heller i fråga om kalla bad eller badning i allmänhet till öfverdrift. Kalla bad. De viktigaste reglerna vid badning i öppet vatten äro:
1) Bada icke vid illamående, icke efter en starkare måltid (först 2 a 3 timmar därefter), icke efter en genomvakad natt, icke vid häftiga sinnesrörelser samt till sist icke efter att hafva förtärt spritdrycker;
2) gå icke för fort på vägen till badet;
3) om badstället är obekant, bör man vid ankomsten dit göra sig förtrogen med förhållandena både i vattnet och på stranden, där uppstigningen skall ske, se efter om där finnas stakar och störar, snärjande vattenväxter, glasskärfvor, hala stenar och klippblock o.s.v. samt om och åt hvilket håll vattnet strömmar. Uraktlåtenhet häri har kostat månget människolif;
4) Bada helst i sällskap med en person som kan simma och dyka eller som är till hands med en båt;
5) Man kläder af sig långsamt men går sedan genast ned i vattnet, helst genom att hoppa i med hufvudet före, i annat fall bör kroppen genast helt och hållet doppas under;
6) Svagare personer böra icke stanna i vattnet längre än högst 5 minuter, i synnerhet om vattnet är kallt.
7) Efter badet kläder man sig raskt;
8) Tag motion efter badet.

Varma bad äro nödvändiga till att rena huden, äfven om man än så flitigt tar kallbad. Vattnet i ett sådant reningsbad bör vara 35 till 36 grader varmt, och badet bör tagas 2 gånger i veckan. Använd härvid alltid såpa eller tvål, ty endast därigenom kan den feta smuts aflägsnas som bildas genom hudutdunstningen. Tag en hastig kall afsköljning eller dusch efter det varma badet. Friska personer kunna som reningsbad taga ångbad; sjuka eller sjukliga personer böra antingen helt och hållet afstå från dessa bad, eller taga dem först efter anvisning af läkare.

Bad för barn. Barn under 4 år böra dagligen tvättas eller badas i från början 36 grader varmt och med tilltagande ålder något svalare vatten. Efter femte året ger man barnet två varma reningsbad i veckan och dessutom dagliga tvättningar öfver hela kroppen.

Allmän anmärkning. Den, som icke badar någorlunda regelbundet, bör åtminstone som en ersättning därför, om också mycket klen, ofta byta om underkläder och framför allt begagna särskildt nattlinne, emedan äfven därigenom huden hålles åtminstone någorlunda ren.

Bakterier.

Mot dessa sjukdomsalstrande organismer äger den friska människan ett godt skydd i sin hud och slemhinna, så länge båda äro oskadade och fullgöra sina funktioner, i den sura magsaften samt i de hvita blodkropparna, som oskadliggöra i blodet inkomna bakterier.

För en del sjukdomar och åkommor, som förorsakas af bakterier, samt för de mått och steg, man i första hand kan vidtaga mot dem i hemmet, redogöres under deras särskilda benämningar, till hvilka därför hänvisas. Se ock Antiseptiska medel.

Bandmask, se Mask

Benbrott.

Använd genast omslag af kallt vatten eller snö (se Omslag), och ömsa dem så snart de blifvit ljumma. Se till, att den skadade delen hålles fullkomligt stilla; är brottet i ett ben eller en arm, kan lemmen placeras på en brädlapp, vid hvilken den fastgöres med linneremsor eller hvad annat man har till hands. Gif patienten, så ofta han önskar det, friskt vatten, men däremot må han icke förtära spirituosa, öl eller andra hetsiga drycker, så länge läkningen fortgår.

Använd icke någon medicin, icke några salvor, huru beprisade de än må vara; äfvenså pinar man onödigt patienten och försvårar läkningen genom att knåda omkring det brutna stället, såsom det är brukligt bland en del okunnigt folk.

Naturen sörjer själf för läkningen af benbrottet, men ett af villkoren därför och framförallt för att den brutna delen skall återställas till sitt normala skick är, att benändarna återföras till sitt normala skick är, att benändarna återföras i sitt rätta läge till hvarandra och orubbligt bibehållas däri. Att åstadkomma detta, tillkommer läkaren, som också därför så snart som möjligt bör anlitas.

Bensår.

Om sår uppkomna genom yttre våld talas under rubriken Sår. Här är fråga om sådana sår på benen, som uppstå "af sig själfva", oftast hos äldre personer, som lida af åderbråck, men äfven stundom hos yngre af andra anledningar.

För att läkas fordra sådana sår framför allt hvila och ett lifligare blodomlopp. Patienten bör därför helst ligga eller sitta med benet upplagdt på en pall eller en liten stol samt hafva det väl ombundet med vadd och bindor för värmens skull.

För att hålla såren rena sköljas de vid behof med en lösning af 25 centigram öfvermangansyradt kali i 1 liter vatten; sedan all fuktighet aflägsnats genom att upphämtas i torra linnelappar, betäckas såren med andra linnelappar, hvarpå strukits ett 1 millimeter tjockt lager af borvaselin eller lanolinsalva; ombyte af dessa lappar bör ske 2 gånger eller åtminstone 1 gång om dagen.

Om patienten icke har tillfälle att vara i stillhet, kan han försöka med att längs efter benet och öfver såret lägga långa smala remsor af blyplåster eller af tvålplåster, hvartill blandats något 3-procentig salicylsyra. Remsorna fasthållas sedan i sitt läge genom en längre binda. Ett sådant förband behöfver icke ombytas förr än vätskan visar sig hafva trängt igenom.

Eller också kan omkring hela underbenet läggas ett zinklimförband. I detta fall tager patienten först ett ljumt fotbad, rengör därpå såren väl enligt föregående anvisning samt befriar dem från all fuktighet igen. På en gasbinda, nog stor att väl öfvertäcka hela såret, när hon lägges så, som säges under rubriken Förband, penslar man limmet och lägger så bindan på såret. Ett sådant förband kan ligga på från en enda till flera veckor utan att man behöfver ömsa det. Om man till sist finner, att det måste aftagas, uppmjukar man det först med varmt vatten.

Äro såren svårläkliga, kan man befrämja blodcirkulationen och därigenom äfven läkningen genom att begagna våtvärmande omslag (se Omslag). Samma verkan kan åstadkommas genom att man pålägger varma grötar med en linnelapp närmast såret och byter om flera gånger om dagen. Hvaraf gröten beredes är af mindre vikt, men den bör helst vara nykokt.

Om huden är starkt röd och svullen, använder man omslag med blyvatten.

Finnas utslag på huden omkring såret, strör man på ett ströpulver, t.ex. af stärkelse eller talk, och använder under tiden nya omslag eller grötar. Inställer sig stark, vattenhaltig afsöndring, begagnas borsyrepulver, dermatol eller vismutpulver.

Gamla sårnader fordra särskild behandling, som måste hänskjutas till läkare. Likaså om svartaktiga slamsor uppträda i sårbotten, om såren förvärras, eller om från dem flyter en riklig, tunn afsöndring.

Hafva såren blifvit läkta, bör under lång tid huden skyddas t. Ex. Med limförband eller enkel lindning med flanellbindor eller dylikt.

Bett af galna hundar, se Vattenskräck

Binnikemask, se Mask

Bisting, se Insektsting

Bleksot.

Ehuru bleksoten af den olärde lätt kan förväxlas med andra sjukligheter, kan dock, när man tror bleksot förefinnas, utan betänklighet förordas som förberedande förhållande i hemmet: tillräcklig hvila och sömn, frisk luft, kraftig kost, inga häftiga kroppsansträngningar (därför icke ridning, häftig rodd, häftigt språng, icke skurning, bakning, strykning, bärande af tunga barn, tyngre jordbruksgöromål och dylikt), sinneslugn i möjligaste måtto (därför icke heller eggande lektyr.)

Dessutom kan ju patienten intaga järn i någon form, men den vidare behandlingen måste öfverlämnas åt läkaren, emedan endast en sådan är i stånd att afgöra, hvad som erfordras vid hvarje individuellt fall.

Märk, att bleksoten kan medföra stor fara, om den icke häfves i tid.

Blindtarmsinflammation, se Inflammation

Blodbrist.

Som orsakerna härtill kunna vara af mycket olikartad beskaffenhet, bör patienten låta sitt tillstånd undersökas af läkare, som då också anger den för hvarje fall lämpliga behandlingen.

Blodförgiftning.

Om man har anledning att tro, att sådan föreligger - och symptomen blifva redan inom kort sådana, att icke blott patienten själf utan äfven omgifningen ofelbart märker, att fara är å färde - måste ofördröjligen läkare anlitas. Märk noga, att redan en timmas dröjsmål härutinnan kan afgöra öfver lif och död.

Det enda man kan göra innan läkaren hinner taga patienten om hand, är att höja dennes motståndskraft genom kraftig föda och champagne eller något litet verkligt god kognak.

Utom de mångfaldiga andra orsaker, som i kroppens inre kunna framkalla blodförgiftning, må man särskildt lägga märke till, att under ogynnsamma förhållanden äfven en rispa af en knappnål, en sticka, en törntagg eller dylikt kan medföra blodförgiftning och till och med leda till döden, om icke snar hjälp af läkare anskaffas.

Okunnighet härom eller uraktlåtenhet att akta därpå har redan vållat mångens död, och - kommer väl ännu att kräfva många offer.

Blodhosta.

Stillhet och lugn både till kropp och själ äro oeftergifliga villkor för förbättring. Patienten bör därför ligga till sängs i mer sittande än liggande ställning, och bör icke ens tala. Tills läkaren hinner anlända, ger man honom en till två teskedar finstött koksalt, hvarpå drickes något kyligt vatten; därjämte andra kalla drycker, isbitar eller glace; kall, icke hetsig mat; fyra till fem gånger om dagen en half tesked Rosens droppar; ren och sval, men icke kall luft i rummet (14-16 grader). Äfven må man sörja för, att patienten får öppning.

Blodspottning, se Blodhosta

Blodstörtning, se Blodhosta

Blyförgiftning, se Förgiftning

Blykolik, se Förgiftning

Blånader.

Återgå vanligen genom naturens egen läkekonst till normal färg, men om man vill påskynda processen, kan man stryka på stället smör, lägga öfver det rått kött (en råbiff) eller kalla omslag (se Omslag), som ofta ombytas.

se och Hudlöshet

Blåskatarr, se Inflammation

Blåsmask, se Mask

Blödande tandkött, se Tandkött blödande

Blödning.

Inre blödning. Om omisskännliga tecken gifva vid handen, att blödning äger rum i ett inre organ, skall den sjuke genast gå till sängs och ligga alldeles stilla. Är det frågan om en större blödning, bör man ligga lågt med öfverkroppen och hufvudet. Vet man, hvilket organ som blöder, bör man lägga en isblåsa (se Omslag) öfver detsamma. Läkare tillkallas genast.

Se äfven Näsblod, Blodhosta och Hämorroider.

Yttre blödning. Är blödningen från ett sår stark, måste man försöka stilla den. Se härom Sår.

Brännskador.

Är brännskadan af svårare beskaffenhet, bör snarast möjligt läkare anlitas, emedan det är fara för lifvet, om en tredjedel af huden och däröfver blifvit bränd.

Till dess han hinner taga vård om den brände, aflägsnar man ytterst försiktigt kläderna öfver det brända stället och genomdränker dem först med olja, (icke fotogen!) om de sitta fast. Se noga till att icke brännblåsorna sönderrifvas, men om de äro mycket spända, kan man sticka hål på dem med en nål, som först glödgats och sedan fått svalna. Om möjligt lägger man vidare den brände i ett varmt bad om 35 a 37 grader, och denna temperatur bibehålles, så länge han ligger i badet. Vare sig den brände befinner sig i eller utom badet, bör hufvudet ligga lågt och lemmarna högt. Samtidigt ger man honom kaffe, te och kognak.

Finnes ej möjlighet att nog hastigt anordna ett sådant bad, öfvertäcker man brännskadorna omsorgsfullt med linnelappar eller bomull, som dränkts i en lösning af 12 gram alun och 19 gram renadt blysocker i 500 gram (destilleradt) vatten, på lapparna läggas mjukt taft, därofvanpå bomull och en binda. Detta förband ombytes en gång om dagen, sedan det först genomblötts med ljumt vatten, så att icke brännblåsorna sönderrifvas.

Om icke heller nämnda ämnen finnas tillgängliga, kan man i nödfall stryka borsalfva eller talk på lapparna eller bomullen, eller blöter man dem i kalkliniment med 2 procent thymol, i ricinolja eller i matolja. Öfver det hela lägges ren bomull eller linneremsor. När vätska visar sig på förbandets yttre sida, ombytes detta försiktigt.

Är brännskadan mindre, om den befinner sig på hand eller fot, är det fördelaktigt att hålla den brända kroppsdelen i kallt vatten; om fötterna hållas för länge däri, kan dock lunginflammation uppstå.

Af mången rekommenderas äfven att lägga öfver brännsåren krita, mjöl, stärkelse eller rifven rå potatis i 1 a 2 centimeter tjockt lager, men användningen af dessa ämnen, ehuru för öfrigt icke så oäfven, medför dock den olägenheten, att såren blifva mer svårläkta.

Bröstgropen, obehag i.

Orsakerna kunna vara af flerfaldig art. För värkens lugnande försökes någon varm dryck, te, porter; våtvärmande omslag (se Omslag), grötar, varma påsar, varm kamferolja, terpentin och olja, allt i maggropen; vid förstoppning; laxermedel (se Afförande medel); vid öfverlastning: kräkmedel (se detta ord); vid nedsväljda spetsiga föremål: rikligt hafrevatten, hafre- eller korngrynsvälling, mjölk, gröt, bröd; vid magsyra: mineralvatten, bikarbonat; vid förkylning: kognak, men detta kan vara riskabelt; om värken sitter högt uppe i bröstgropen och med smärtfria mellantider återkommer som det tyckes utan anledning, äro smärtstillande medel nödiga: morfin cocain, kloral, kloroform o.s.v. Härvid måste dock läkare anlitas.

Bröstkatarr, se Hosta

Bröstsmärtor.

I alla slag af sådana smärtor pläga senapsdukar, terpentindukar eller värmande omslag medföra lindring. Själfva orsaken till bröstsmärtorna fordra dessutom ofta sin särskilda behandling.

Äro bröstsmärtorna förenade med feber, bör den sjuke intaga sängen.

Bröstvårtor, såriga.

Det är af stor vikt att förekomma sår på bröstvårtorna. Detta sker genom att härda dem, hålla dem noggrant rena samt så fort som möjligt undanrödja befintliga sårnader och sprickor.

Härdningen sker redan under det första hafvandeskapet genom ofta upprepad tvättning med kallt vatten, kognak, brännvin, aseptin eller hellre blankt te eller rödvin. Både före och efter digifningen tvättas med ljumt vatten; barnet må aldrig tillåtas somna med vårtan i munnen. Om vårtorna äro hudlösa eller ömma, hållas de täckta med borsyrelanolin mellan digifningarna.

Mot utslag af röda fläckar eller på vätskande ställen begagnas stärkelse, blandad med hälften så mycket eller något mindre zinkhvitt. Är utslaget torrt och fjällande, pålägges borsyrelanolin eller zinksalva.

Om vårtorna äro behäftade med sprickor och sår, hållas de mellan digifningarna betäckta med linnelappar blötta i borsyrelösning eller i en lösning af 12 gram borax och 12 gram salicylsyra på en half liter vatten, eller starkt te. Välgörande är också att efter tvättning med ljumt vatten och noggrann aftorkning stryka på vårtan med en pensel en lösning af borsyra, glycerin, sprit och vatten, 1 tesked (4 gram) af hvartdera slaget. Tvättning med 3-procentig karbolsyrelösning är äfvenså gagnelig, men som denna är ytterst giftig för barnet, måste vårtan och gården noga tvättas hvarje gång före digifningen, om denna lösning begagnas.

Om sprickorna i vårtan äro gulgråa och variga, penslas de lätt och hastigt med lapis en gång, hvarvid man drager i sär hudkanterna för att komma åt bottnen på sprickan. Till dess såren läkts, låter man barnet uteslutande dia det andra bröstet.

Genom att anlägga tryckförband kan man för en tid, medan såren läkas, lägga ned mjölken i det ena bröstet. Härvid täckes det sjuka bröstet först helt och hållet med ett 1 ½ centimeter tjockt lager af bomull eller vadd. Med en 5 meter lång och 10 centimeter bred flanellbinda bindes sedan bröstkorgen så, att hvarje hvarf af lindan går öfver det sjuka bröstet men lämnar det andra fullkomligt fritt. De första par hvarfven läggas på bröstets undre sida, så att detta något upplyftes, och det hela åtdrages så pass kraftigt, att bröstet tryckes mot bröstkorgen. Förbandet omlägges efter ett par dagar.

Bukhinneinflammation, se Inflammation

Buller i magen

är oftast utan den ringaste betydelse, så vida det icke är förenadt med annat obehag eller smärtor. I så fall måste läkare rådfrågas.

Bulnad,

framträdande utåt, behandlas på samma sätt som fulslag. (Se detta ord).

Böld

behandlas på samma sätt som fulslag. (Se detta ord).

Cholera nostras, se Kolerin

Desinfektionsmedel.

Bland skyddsmedlen mot de smittosamma sjukdomarna intager desinfektionen eller smittoämnenas dödande en mycket framstående plats. De tillförlitligaste desinfektionsmedlen, som användas i vanlig sjukvård äro:
1) Kokning i vatten under minst en half timme af de föremål, som innehålla smittämnet, t.ex. tvättkläder, knifvar, gafflar, skedar och skålar.
2) Att låta vattenånga af 100 graders värme under en timme strömma genom det föremål, som skall desinfekteras, t.ex. gångkläder och sängkläder. Härvid använder man helst för ändamålet särskildt konstruerade ugnar.
3) 5-procentig karbolsyrelösning (af 50 gram renad karbolsyra på en liter vatten).
4) 2-procentig karbolsyrelösning (20 gram på en liter vatten).
5) Stark sublimatlösning (1 gram kvicksilfverklorid (sublimat) på en liter vatten.
6) Svag sublimatlösning (1 gram på 5 liter vatten).

Diarre.

Den sjuke, och i all synnerhet barn, måste hålla sig i sängen. För att hålla magen varm använder man, om icke afföringarna påkomma allt för ofta, våtvärmande omslag (se Omslag); i annat fall lägger man på magen varma dukar, varma grytlock eller dylikt inlagda i en duk, eller gnider man magen med senapssprit eller varm kamferolja.

Af vikt är att noggrann diet föres både under sjukdomen och någon tid efter tillfrisknandet. Att rekommendera äro: varma, milda, simmiga drycker och soppor, mandelmjölk, chocolad, mjölkvälling, samt senare mjölrätter och köttsoppor och blåbärssoppa; rödvin, som för barn utspädes med vatten, samt kognaksgrogg. Ingen dryck må tagas kall. Kaffe och te som kokat länge eller länge fått stå och draga, äro stoppande och därför lämpliga, i annat fall lösande och därför olämpliga.

Om förkylning med säkerhet är orsak till diarreet, kan man med fördel taga något brännvin eller kognak i en varm dryck. Ett lavemang af ljumt vatten eller en matsked ricinolja kan vara af gagn, om magen är spänd och hård, men icke kännes vidare öm. Dock må man använda detta medel med försiktighet och icke mer än en eller annan gång, emedan de i vissa fall kunna medföra mer skada än gagn.

Om läkaren tillkallas, skall man tillvarata de senaste uttömningarna utan att blanda upp dem med något annat ämne, för att han af deras beskaffenhet må kunna sluta sig till sjukdomens art och beskaffenhet.

Difteri.

Som denna farliga sjukdom alltid öfverföres medelst smitta från den ena personen till den andra genom den sjukes upphostningar, gång- och sängkläder m. m., måste hvar och en anse det som en oafvislig plikt att afhålla sig själf och de sina från hvarje beröring med ställen, personer och föremål, som redan äro eller kunna befaras vara smittade. Det är sålunda också i hög grad farligt att bära en difteripatients kläder, utan att de förut blifvit omsorgsfullt desinfekterade. Den bakterie, som alstrar sjukdomen, är nämligen så seglifvad, att han äfven under för honom mycket ogynnsamma förhållanden, till exempel sittande på en tråd, som upphängts i ett varmt rum eller en längre tid utsatt för stark köld, ännu efter många månader är vid lif och i stånd att framkalla den farliga sjukdomen.

Som ett godt skyddsmedel, då difteri går på en ort, rekommenderas gurgling morgon och kväll med en lösning af tre a fyra risgrynsstora kristaller af öfvermangansyradt kali i ett dricksglas vatten. Härda också halsen genom dagliga kalla tvättningar. Äfven den lindrigaste katarr i halsen bör genast beaktas och häfvas. (Om behandlingen se Halsfluss).

Har ändå, trots all försiktighet, en person angripits af difteri, som framför allt har sitt säte i svalget, där slemhinnan är rodnad och betäckt med större eller mindre gråhvita beläggningar, hvartill ock redan i början opasslighet sluter sig, bör skyndsamt läkare anlitas.

Till dess denne hinner taga vård om den sjuke, bör man:
1) Pensla med en mjuk hårpensel de angripna ställena i svalget med kalkvatten, som köpes på apoteket. Härvid måste man noga akta sig för att rifva sönder slemhinnan i halsen.
2) Skölj någon gång då och då den sjukes mun och låt honum gurgla sig med nyss omtalade lösning af öfvermangansyradt kali.
3) Låt honom under högst två dagar och för hvarje gång först efter det förut någon föda intagits svälja hvar eller hvarannan timme en tesked af en lösning, bestående af 2 delar klorsyradt kali på 100 delar vatten. Som detta ämne är giftigt, må man icke i något afseende öfverskrida den här lämnade föreskriften om dess begagnande.
4) Mycket fördelaktigt är att låta den sjuke inandas varm vattenånga 2 till 3 gånger i timmen. Detta kan ske i ett så anordnadt ångtält.

Man fäster stadigt fyra lika långa käppar i sängens fyra hörn. Öfver dem lägges ett tillräckligt stort lakan, så att det når golfvet på tre sidor, men lämnar en för tillförsel af luft fri öppning vid sängens fotända. Innanför tältet sättes vid sängens ena sida en balja vatten på en pall. Ångan utvecklas genom att man lägger i vattnet heta stryklod, tegelstenar eller dylikt med lämpliga mellantider, så att ångutvecklingen försiggår någorlunda jämnt. Inuti tältet bör man kontrollera värmen med en där upghängd termometer för att undvika, att värmegraden går öfver 40 a 45 grader.

Den varma ångan mattar rätt mycket, hvarför försiktighet är af nöden, isynnerhet om det är fråga om ett litet barn.

5) Den sjuke bör om möjligt ligga i ett särskildt rum, dit ingen mer än skötaren bör få tillträde. Rummet hålles vid en temperatur af 17 till 18 grader och vädras flitigt.
6) Om den sjuke icke haft öppning, ges ricinolja. (Se Afförande medel.)
7) Födan bör vara flytande, såsom kokt mjölk, buljong med ägg, pressad köttsaft, hafresoppa o.s.v. i små portioner och ofta.

Äfven skötaren bör till sitt eget skydd gurgla sig någon gång då och då med den ofvan nämnda lösningen af öfvermangansyradt kali.

Draga i led.

Har en lem kommit ur led, bör hans återbringande i rätt läge öfverlämnas läkaren, emedan den okunnige kan anställa stor skada och för alltid göra lemmen obrukbar genom sina försök. Se ock Ledvrickning.

Drunknade, se Skendöd

Drunkning, fara för. Se Räddning af drunknande.

Dysenteri, se Rödsot

Dyspepsi, se Kronisk Magkatarr

Dödstecken, se Skendöd

Ekzem.

Denna hudåkomma består af röda knottror, blåsor eller blemmor eller ock af röda vätskande eller skorpbelagda ställen eller röda fjällande partier. Kliar merendels. Kännetecknande är, att utslaget någonstädes vätskat eller vätskar.

Så snart man märker, att ekzem uppstått, tvättas stället väl rent med ljumt vatten en gång, icke mera, torkas väl efter tvättningen samt beströs med potatismjöl eller stärkelse. Svullnad i huden borttages med ett omslag, som dränkts i en blandning af lika stora delar blyvatten och hafresoppa och som får ligga kvar, till dess svullnaden gifvit sig.

Om afsöndringen af vätska är mer betydande och om ekzemet icke vill gå till läkning genom ofvan angifna medel, aflägsnar man först skorporna, om sådana förefinnas, genom att uppmjuka dem med ren olivolja samt täcker därpå ekzemet med en salfva af lika delar blyplåster ocb vaselin (som man låter på apoteket) eller också med "Lassars pasta". Salfvan eller pastan strykes till en tjocklek af 1 millimeter på linnelappar, som med bindor pressas intill huden.

Vinnes icke ens härmed bot, måste läkare anlitas. Ekzem är icke smittsamt.

Elak andedräkt, se Andedräkt Elak

Engelska sjukan.

Den med detta namn eller med "ältan" och "riset" betecknade uppmjukningen af benstommen hos barn med däraf följande olägenheter kan förebyggas genom att barnen ständigt få vistas i frisk luft; ständigt hållas väl rena genom bad och tvättningar; ständigt få för dem tjänlig föda.

Om sjukdomen har kommit till utbrott, är det en grof förseelse mot barnet att använda kvacksalfvares medel eller att vända sig till "kloka gubbar och gummor". Tusentals barn hafva därigenom blifvit fördärfvade för hela sitt lif eller fått nedstiga i en förtidig graf. Må man i dess ställe vända sig till läkaren, och man kan vara förvissad om, att han kan åter göra barnet friskt. För egen del må man efter bästa förstånd iakttaga ofvan angifna regler och dessutom åtminstone två gånger i veckan, men icke på aftonen, gifva barnet ljumma salta bad (3 göpnar salt i badbaljan).

Om fiskolja kan fördragas af barnet, är hon ofta ett utmärkt medel att understödja näringen med. Gif i så fall däraf i små portioner så mycket om dagen, som icke fullt en half kaffekopp.

Fallandesot, anfall af.

Håll icke fast den sjuke, bryt icke upp händerna; detta försvårar endast anfallet.

Hindra honom blott från att skada sig genom att bädda under och omkring honom.

Följa anfallen tätt på hvarandra, måste läkare skyndsamt tillkallas.

Fingerböld, se Fulslag,

Finnar.

Om de äro mycket besvärande brukar man hafva gagn af att tvätta hvarje morgon med en blandning af lika mycket grönsåpa och sprit i hett vatten, hvarpå man påstryker en salva innehållande svafvel (3 gram svafvel på 30 gram vaselin) eller ock 1 gram fälldt svafvel, 1 gram zinkhvitt och 5 gram lanolin eller också "Kummerfelds vatten".

Om huden för mycket retas af salvan, begagnar man henne icke längre, utan använder endast lanolin.

Uppträder ömhet eller smärta eller om huden omkring finnen är mycket röd, pålägges ett häftplåster eller kvicksilfverplåster, som får sitta kvar, så länge någon ömhet kännes.

Säkrast är att redan från början låta läkare öfvertaga behandlingen, och det är absolut af nöden att skyndsamt anlita läkaren om en finne afrifvits, emedan då alltid fara för blodförgiftning föreligger.

Flygvärk, se Muskelreumatism

Flytning ur örat.

Håll örat rent genom att skölja det försiktigt med en lösning af borsyra (2 delar borsyra på 100 delar vatten) eller åtminstone med förut kokadt, ljumt vatten.

Det onda kan vara af mycket allvarsam beskaffenhet, hvarför alltid läkare bör anlitas.

Fotgikt, se Gikt

Fotsvett.

Det har förut allmänt ansetts, att en rikligare fotsvett, som varat en längre tid, icke utan fara för hälsan skulle kunna fördrifvas. Läkarne äro dock numera af den åsikten, att detta är ett misstag, hvadan intet hinder möter för, att den däraf besvärade försöker att blifva den kvitt.

Till den ändan har man i främsta rummet att iakttaga den omsorgsfullaste renlighet, alltså ofta, helst en gång om dagen, tvätta fötterna med ljumt vatten och tvål, helst kamfertvål; vidare bör man helst begagna strumpor af ylle, som vid behof böra bytas om ända till tre gånger om dagen.

Om dagarna har man i strumporna ett ströpulver bestående af 5 gram salicylsyra, 10 gram vinsyra, 10 gram borsyra, 25 gram zinkhvitt och 50 gram talk. Eller också kan man hvar tredje dag strö i skodonen en knitspets pulvriserad garfsyra. Båda dessa medel äro särskildt att anbefalla, om fotsvetten är illaluktande.

Ett annat, mycket anlitadt medel, som äfven användes i tyska armen, består i att man efter att hafva tagit ett fotbad och väl torkat fötterna penslar dem med 10 %, men om huden är späd med 5 % kromsyra; eller ock kan man taga fotbad, som icke får räcka upp på huden på fotryggen, i 2 % kromsyrelösning, som sedan efter hand ökas till 5 %. Härigenom blir huden torr och hård. Om skafsår eller andra sår finnas på fötterna, bör man dock icke behandla dem med kromsyra.

Ett kraftigt verkande medel är också, att man på kvällen tar under 10 till 15 minuter ett fotbad i en del rå saltsyra och fyra delar vatten; blandningen får icke räcka upp på fotryggen och icke användas, om hudlösa ställen finnas på foten. Om man börjar känna smärta, afbrytes genast badet.

På en den del apotek kan man äfven erhålla liquor antihidrorrhoicus och förfara därmed enligt den anvisning som åtföljer hvarje flaska. Satsen kostar 5 kronor men räcker då också hela kuren.

Frostknöl, Frostsår.

En frusen lem må icke genast utsättas för värmen. Om den endast hvitnat af kölden och icke företer sår, gnider man honom med snö, till dess han blir röd och återfår känseln.

Om en lem så angripits af köld, att den är mörkblå, saknar känsel, eller om å densamma hudlöshet, blåsor och sår uppstått, får stället alls icke beröras; man ger då massage med väl oljade händer i flera timmar, om så erfordras. Härvid strykes jämnt och stadigt (icke på ställen med underliggande ben!) från närheten af den frusna lemmen åt hjärtat till, alltså uppför vaden, om tårna äro frusna o.s.v., för att återställa blodomloppet.

Mot den brännande smärta och de stickningar, som sedan pläga kännas i lemmen, använder man omslag af blyvatten eller stryker man på citronsaft eller ock en lösning af alun. Stället skyddas med något fettämne såsom vaselin eller lanolin eller någon olja (icke fotogen!), om man måste vistas ute i det fria; om blåsor eller sår förefinnas, användes borvaselin eller blyhvittsalfva tillsatt med något kamfer.

Mot envist kvarstående rodnad i huden användes ettdera af ämnena kamfersprit, terpentin, citronsaft, 4-procentig saltsyra eller 5-procentig alunlösning; påstrykningarna däraf göras flera gånger om dagen, men vid sveda endast en gång. Om huden spricker, eller om sår uppstå, täckes med fett.

Härda ock huden genom att tvätta honom med spritblandadt vatten. Man akte sig noga för ny kylning och hastiga temperaturväxlingar. Tina aldrig upp en kylskada framför brasan.

Om knölar och sår länge kvarstå efter en kylskada, måste framför allt stället noga skyddas för köld, skodon och handskar vara vida och varma. I öfrigt fortsättes med den behandling, som ofvan angifvits.

Från klåda på nätterna kan man befria sig genom att på aftonen bada hand eller fot, där frostknölarna vanligen befinna sig, i ett varmt afkok på valnötsblad; man torkar därpå lemmen, gnider in den med kamfersprit och strör till sist på den ett pulver af 10 delar vismut och 90 delar stärkelse. Efter ett nytt liknande bad på kvällen bestrykes knölen med en lösning af 50 delar glycerin, 50 delar rosenvatten och 10 delar garfsyra, aftorkas åter och pudras till sist med det nyssnämnda pulvret.

Är det onda mycket envist och svårt, gör man bäst i att ju förr dess hellre anlita läkare.

Misstro alla som ofelbara utpuffade hemliga medel, ty den enda verkan de hafva är att rikta sina tillverkare, om de icke därjämte, såsom merendels är fallet, också äro patienten till allvarsam skada.

Fräknar

Kunna borttagas med sublimat och lanolin eller en salva bestående af hvitt precipitat, vismutnitrat, vax, hvalraf, 5 gram af hvardera, blandadt med 10 gram mandelolja. Vid stark retning af huden påstrykes lanolin. Behandlingen förnyas, när fräknarna återkomma.

Lefverfläckar borttagas med samma medel.

Främmande kroppar.

I näsan. Sök att få bort dem genom att reta till nysning med starkt snus, genom att spruta in ljumt vatten i den andra näsborren eller genom att draga ut dem med en liten tång, om de äro synliga. Detta kan dock vara förenadt med fara, hvarför man gör bäst i att anlita läkaren.

Om man har anledning att tro, att insektslarver hålla till i näsan, hvilket icke så sällan är fallet hos små barn, är detta en mycket allvarsam sak, som ovillkorligen kräfver läkarehjälp. Man kan väl på egen hand försöka att döfva eller döda krypdjuren genom att låta patienten inandas genom näsan ångor af eter eller terpentin, men dels är detta medel själft icke så alldeles oskadligt och till och med absolut skadligt, om det icke användes med försiktighet, och dels kan man aldrig vara förvissad om, att afsikten därmed också verkligen vunnits. Om en enda larv undgår beröringen med ångorna och kryper längre in, förorsakar han bulnad och värk, och detta är en mycket farlig historia.

I matstrupen. Är föremålet, som fastnat i halsen helt litet, som ett fiskben, en benskärfva eller annat, som man kan antaga kan gå genom tarmen utan att skada denna samt afgå med afföringen, söker man få ned det genom att dricka vatten, svälja några tuggor hårdt bröd, eller få upp det genom hostning eller kräkning, som framkallas genom att sticka fingrarna i halsen. Om man kan se föremålet, när tungroten tryckes ned med skaftet af en sked, kan man försöka taga bort det med fingrarna eller en tång.

Om något större föremål fastnat, vanligen ett stycke kött men äfven ibland andra föremål, i synnerhet hos små barn, som gärna stoppa allt hvad de se i munnen, bultar man mellan axlarna eller försöker man framkalla kräkning. Ofta kan det nedsväljda föremålet fås upp, om patienten ställer sig på knäna på en stol med hufvudet ned mot golfvet och gör några rörelser, som skulle han springa.

Är öfverhängande fara på färde, och läkaren icke ögonblickligen är till hands, för man in ett tjockt knifskaft eller annat hårdt föremål mellan kindtänderna för att icke blifva biten, och sticker så beslutsamt ned pekeller långfingret ned i halsen, söker att få in pekfingret bakom eller på sidan om kroppen och så draga på den. Med den andra handen kniper man samtidigt ihop näsan. Ett barn kan man vända upp och ned och skaka.

Är det sväljda föremålet hvasst, en glasbit, en nål eller dylikt, kan detta blifva en farlig historia, emedan tarmkanalen på något ställe kan blifva sårad och bukhinneinflamation uppstå. Man äter då stora portioner gröt, potatismos eller dylikt, hvari det nedsväljda inbäddas samt tager därpå ett afförande medel. Exkrementen böra undersökas, så att man må förvissa sig, om det sväljda föremålet afgått med dem.

I ögat. Man försöker med att stryka eller gnida det andra ögat uppifrån nedåt rundt mot inre ögonvrån. Det främmande föremålet i det andra ögat plägar då icke så sällan träda fram mellan ögonlocken, hvarifrån det sedan med lätthet aflägsnas.

Om detta icke hjälper, bör man anmoda någon, som har lätt hand, att vända ut och in på öfre ögonlocket. Den lilla operationen är fullkomligt ofarlig, om den utföres med nödig varsamhet och något anlag att kunna bruka händerna till ett och annat.

Man lägger härvid något långt och smalt föremål såsom en liten blyertspenna eller en tjockare strumpsticka på det öfre ögonlocket, men ser till att därvid dettas hud icke skjutes uppåt. Sedan man tillsagt personen att oafvändt se nedåt, fattar man med andra handens fingrar i ögonhåren, drager först ögonlocket varligt nedåt, stjälper därpå om detsamma öfver pennan eller stickan och skyndar sig att med fingerspetsarna fasthålla ögonlocksranden. Det är nu lätt att aflägsna det främmande föremålet med en pensel eller en ren näsdukssnibb. Operatören bör naturligtvis se till, att hans eller hennes händer äro väl rena, innan han gör något vid

saken.Befinnes det att det främmande föremålet inträngt något djupare i ögat, är den icke sakkunnige pliktig att genast uppgifva hvarje vidare försök och hänvisa den skadade till läkaren.

Om det är en flisa af järn eller stål, som kommit in i ögat, är det en lätt sak att taga ut henne genom att närma till ögat en kraftig magnet.

Om osläkt kalk kommit in i ögat, indrypes i detta så fort som möjligt ren olja (icke fotogen!) i riklig mängd. Man må härvid tillse, att oljan med säkerhet kommer in till ögat under ögonlocket, som därför bör något upplyftas.

I en mängd andra fall finnes ingen annan utväg än att genast söka läkarehjälp, naturligtvis helst af en specialist, om någon sådan finnes att tillgå.

I örat. Om en insekt kommit in i örat, dödar man honom genom att drypa in ljumt vatten.

Gör icke själf och låt heller icke någon okunnig person göra försök att med en tång eller dylikt uttaga andra främmande ämnen, som inkommit i örat, ty så lätt detta än kan förefalla, kunna skador tillfogas hörselgången och trumhinnan, eller kan det främmande föremålet skjutas längre in i örat, komma in i trumhålan, hvarvid man svårligen kan undgå ganska allvarsamma följder.

Är det en gammal hårdnad propp af örvax, som sitter i örat, kan man uppmjuka honom med ljumt vatten, som indrypes under några timmar. Då proppen mjuknat, kan han aflägsnas genom insprutning af ljumt vatten.

Det är af vikt att sprutningen utföres på rätt sätt. Medan en person fattar i örsnibben och drager denna uppåt och bakåt, sköter en annan sprutan. Dennes spets riktas bakåt och hålles så, att han icke berör örats bakre vägg, och sedan sker sprutningen med lugnt och jämnt tryck så, att vattenstrålen icke med häftighet kastas in i örat. Man fortsätter därmed, till dess vaxproppen kommer ut eller det rinnande vattnet är fullkomligt rent, torkar därpå örat och insätter i ytterörats mynning en lös bomullssudd.

Om man icke på angifna sätt lyckas få ut det främmande föremålet, må man icke själf göra några vidare försök utan genast söka läkare. Märk väl, att upprepade sprutningar kunna förorsaka bulnader i hörselgången samt att sprutningar äro högst skadliga vid värk i örat och vid örsprång. (Se detta ord).

I luftstrupen. Om främmande föremål råkat komma ned i luftstrupen, uppstår som bekant en mer eller mindre häftig hosta, hvarvid ofta föremålet aflägsnas. Om detta icke hjälper, må man försöka med att framkalla kräkning, hvarvid patienten skall ligga framstupa med lågt liggande hufvud och öfverkropp.

Finnes möjlighet bör naturligtvis läkare anlitas, men här kunna äfven några sekunder vara afgörande i fråga om lif och död, därest patienten hotas af kväfning.

Se till, att små barn aldrig få leka med eller hafva i sin närhet föremål som äro så små, att de kunna stoppa dem i munnen och svälja dem. Äfven många vuxna hafva ovanan att taga än ett, än ett annat föremål i munnen såsom knappar och slantar, ja till och med nubb och nålar. Det borde nästan vara öfverflödigt att varna för sådant oförstånd, enär det icke så sällan händer att föremålen helt oförhappandes kunna komma ned i strupen.

Fulslag.

Är bulnad med värk i ett finger, och ofta sträcker sig både bulnaden och värken öfver till handen och hela armen.

Om värken är mycket svår, kan man erhålla lindring genom ett eller annat fördelande medel. Ett sådant består i att man hastigt och upprepade gånger efter hvarandra doppar fingret i hett vatten; eller också håller man fingret i ljumt vatten och ökar dess temperatur, så länge man kan tåla det, genom att efter hand tillsätta allt mer hett vatten, hvari fingret kvarhålles en half timme; detta förfarande upprepas fyra till fem gånger om dagen.

Eller också kan man på den värkande kroppsdelen lägga ett våtvärmande omslag (se detta ord) af en 3-till 5-procentig karbolsyrelösning, hvilket ombytes morgon, middag och kväll. För att vätskan ej för snart må afdunsta, lägges vaxtaft eller vaxduk på omslaget, dock får detta omslag på inga villkor användas längre än två, allra högst tre dagar, emedan i annat fall karbolförgiftning kan uppstå.

Om värken och inflammationen sträcker sig öfver större ytor, kan man försöka med omslag af kallt vatten eller blyvatten.

För att bulnaden må mogna, kan man använda varma grötar eller fördelande kryddor.

Allt detta afser dock endast att bereda lindring i plågorna eller påskynda mognaden, och därmed må på inga villkor fortsättas längre än två eller allra högst tre dagar. Fullständig och hastig hjälp erhålles endast genom att man låter läkaren öppna bulnaden för att bereda varet afgång. Den ibland hardt när olidliga värken upphör så godt som genast efter det den lilla obetydliga operationen utförts.

Furunkel, se Spikböld

Födelsemärke.

Bör af läkare undanskaffas hos späda barn, emedan det har benägenhet att gripa omkring sig.

Förband.

För att anlägga ett förband efter konstens alla regler fordras undervisning af en däruti förfaren person. Därför kunna här blott några allmänna anvisningar gifvas.

Till förband å sår användas rent linne eller ännu bättre ren förbandsbomull, som fås på apotek och skall förvaras inlagd och skyddad för damm eller beröring af orena händer. De farligaste sårsjukdomarna uppstå af orent förbandsmateriel. Genom att man användt spindelväf och dylikt för att stilla blödning har mången gång blodförgiftning framkallats i ett annars ofarligt sår.

Till omlindning äro långa remsor t. ex. af bomullstyg bäst. Bekvämast är att hafva sådana i form af hoprullade bindor.

Zinklimförband tillredes sålunda: I en 100-gramsflaska sammanblandas 10 gram zinkhvitt, 20 gram, gelatin, 30 gram vatten och 40 gram glycerin, hvarpå flaskan ställes i varmt vatten, till dess blandningen blir flytande. Användes bland annat på bensår (se detta ord).

Fördelande kryddor, se Omslag

Fördelande medel, se under Fulslag

Förfrusna lemmar, se Frostknöl Frostsår

Förgiftning.

Gifter och giftiga läkemedel böra förvaras inom lås af en person, som bär ansvaret för deras rätta

användande.Förvara aldrig en giftig vätska i en flaska (t.ex. en ölbutelj), som allmänt användes för annat ändamål. Många ödesdigra förväxlingar hafva uppstått genom att man felat häremot.

Medikamenter till utvärtes bruk (hvilka ofta äro skadliga om de förtäras) förses på apoteken med röd etikett; de till invärtes bruk afsedda med hvit etikett.

Om tecken till förgiftning föreligger eller om man vet, att en sådan förefinnes, består behandlingen i korthet sagdt däri, att man 1) så fort och så fullständigt som möjligt åter aflägsnar giftämnet ur kroppen; 2) att man utspäder det med lämpligt ämne och 3) i vissa fall tager ett motgift, som neutraliserar (förtager) giftets verkan.

Här följa några råd om, hvad man i hast bör tillgripa, till dess läkaren får patienten om hand.

A. När giftämnet nedsväljts.

Att så är förhållandet märkes däraf, att kräkningar uppträda hastigt och häftigt, ofta åtföljda af magplågor, konvulsioner, djup sömn eller medvetslöshet.

Efter att hafva tillkallat läkaren bör man:
1) Framkalla kräkning eller befordra den. Böj hufvudet framåt och kittla gomseglet med en pennfjäder, ett i ändan uppluckradt snöre eller ett par fingrar. Utför med händerna cirkelformiga rörelser på sidorna om maggropen. Om kräkning icke vill inställa sig, låter man patienten dricka smörlake eller i nödfall taga ett kräkmedel., dock icke om giftet är ett sådant frätande ämne som erg, blysocker och andra metallsalter, mässingsvatten, saltsyra, vitrioloja, skedvatten, ammoniak, karbolsyra, terpentin, skarp lut eller en skarpt giftig växt.
2) Låt patienten förtära rikligt med mjölk, ägghvita och hafresoppa, dock icke vid förgiftning af fosfor, då mjölk måste undvikas. Äfvenså få icke mjölk och icke heller några feta ämnen användas, om förgiftningen skett genom arsenik, erg, spanska flugor, eller kamfer; då drickes i dess ställe någon varm dryck i riklig

mängd.Kräkningen kan vara af gagn äfven flera timmar efter en förgiftning, men då man anser, att den fyllt sitt ändamål att uttömma magens innehåll, bör man söka motverka honom genom att svälja isbitar.

3) Använd ett motgift. Dock kan en nyttig verkan af detta endast då förväntas, om det kommer till användning under de första par tre timmarna efter förgiftningen. Några råd angående den första behandlingen samt uppgift om de motgifter, som i hvarje fall böra användas, följa här:
mot alkohol: starkt kaffe eller te; håll patienten vaken.
ammoniak: se lutaktiga ämnen.
anilin: starkt kaffe, frisk luft, kalla öfvergjutningar, sedan kläderna aftagits.
belladonna: mjölk, olja, ättika.
bittermandelolja, se blåsyra.
bly: kräkmedel och afförande medel: våtvarma omslag på buken.
blåsyra: 2-procentig vätesuperoxid, om medlet ögonblickligen finnes till hands;
konstgjord andning.
mot cyankalium: se blåsyra.
digitalis: kräkmedel, vin, kalla öfversköljningar, hvila, konstgjord andning.
erg: se kopparvitriol.
eter: se alkohol.
fiskförgiftning: se köttförgiftning.
fosfor: kräkmedel. Det onda förvärras genom att förtära mjölk eller feta ämnen, såsom t.ex. ricinolja. Motgift: gammal terpentinolja, 1 till 2 gram flera gånger om dagen.
guldregn (ett bekant prydnadsträd): borstning eller gnidning af de kalla lemmarna;
konstgjord andning.
kalilut: se lutaktiga ämnen.
kalk: undvik vatten! Försök med ägghvita, mjölk, smält smör.
karbolsyra: se syror.
kina (kinin): starkt kaffe eller te, kalla öfversköljningar.
kloral: se alkohol.
kloroform: se alkohol.
klorsyradt kali: kräkmedel och afförande medel.
kopparvitriol: mjölk.
korfförgiftning: se köttförgiftning.
kromsyra: bränd magnesia såsom vid syror (se detta ord).
kvicksilfver: mjölk, ägghvita; munhålan hålles väl ren genom sköljning med en lösning
af klorsyradt kali; äfven tänderna rengöras omsorgsfullt med borste.
köttförgiftning: kräkmedel, afförande medel, starkt kaffe eller te, vin, konstgjord andning.
mot lapis: koksalt förtäres som motgift.
lutaktiga ämnen: ättika upprepade gånger eller i brist däraf mjölk, ägghvita, hafresoppa; kräkmedel undvikas.
mjöldryga: afförande medel, starkt kaffe eller te, garfsyra.
morfin: se alkohol.
murklor: se svampar.
musslor: se köttförgiftning.
natronlut: se lutaktiga ämnen.
nikotin (tobak): kräkmedel, om tobak nedsväljts;
kalla öfversköljningningar, starkt kaffe eller te, konstgjord andning. opium: se alkohol.
oxalsyra: se syror.
pottaska: se lutaktiga ämnen.
räfkaka: se stryknin.
salpetersyra: se syror.
saltsyra: se syror.
santonin (i maskfrö): afförande medel; vid stor svaghet vin; konstgjord andning.
soda: se lutaktiga ämnen.
spansk fluga: kräkmedel, starkt kaffe, hafresoppa.
spritdrycker: se alkohol.
stryknin: kräkmedel.
sublimat: ägghvita, mjölk.
sulfonal: afförande och urindrifvande medel: starkt kaffe eller te, brännvin, konstgjord andning.
svampar: kräkmedel, starkt kaffe eller te, afförande medel (ricinolja).
svafvelsyra: se syror.
syror: skyndsamt ingripande äf nöden; motgifter:
bränd magnesia (200 gram i fyra portioner), kalkvatten, pulvriserad krita (icke för mycket på en gång, emedan då stark utveckling af kolsyra uppstår), soda, pottaska, tunnt såpvatten, mjölk, ägghvita. Vid starka syror inga kräkmedel.
mot trional (ett sömnmedel) se sulfonal.

4) Laxermedel gifvas redan 1 timme efter förgiftning. Om ett frätande och skarpt gift förtärts, får icke något annat laxermedel än ricinolja användas, men däremot är ricinoljan (äfvensom mjölk) skadlig vid förgiftning af arsenik, fosfor, erg, spanska flugor och kamfer; i sådana fall måste ett annat afförande medel användas.

Om förgiftningen skett genom något frätande medel, såsom karbolsyra m.m., bör icke laxermedel gifvas, utan ett lavemang 1 liter 37 grader varmt vatten gifvas åt vuxen person och åt barn något mindre.

5) Patienten bör genast intaga sängen och höljas väl utom i de fall, då det såsom angifves gäller att hålla honom vaken exempelvis genom att promenera omkring med honom. Om kroppen börjar kallna lägger man varma krus eller tegelstenar under fötterna och vid benen samt gnider eller knådar kroppen under täcket med händerna eller med varma dukar. Patienten bör ligga lågt med hufvudet och högt med benen. Vid förgiftning med stryknin och maskkakor får icke någon gnidning äga rum, utan lämnas patienten då i ostördt lugn.
6) Om krafterna äro mycket nedsatta, lifvar man patienten med vin, kognak eller citronsaft; äfven kan man gifva 10 till 15 Hoffmans droppar 2 till 4 gånger i timmen, men allt detta dock med försiktighet vid förgiftning af opium och morfin.
7) Förlorar patienten sansen, ger man honom en hastig aftvättning, öfvergjutning med kallt vatten, eller sättes ett terpentinlavemang. Inträder kräkning, medan han är sanslös, lägges hans hufvud på sidan, så att det uppkastade rinner ut och icke kväfver honom.
8) Om andningen är på väg att upphöra eller redan upphört, måste konstgjord andning (se Andning, konstgjord) genast företagas och energiskt fortsättas, om så är behöfligt i flera timmar.
9) Om patienten har kolik, kunna plågorna lindras genom att gifva honom isbitar, lägga på varma grötar eller våtvärmande omslag (se Omslag) på magen.

För öfrigt lämnas patienten så mycket som möjligt i ro.

B. När giftämnet inkommit i blodet.

Se härom Blodförgiftning, Insektsting, Ormbett och Vattenskräck.

C. När giftämnet är en gas, som kommit in i andedräktsorganen.

Af hvad beskaffenhet den giftiga gasen än må vara, består behandlingen så¨godt som uteslutande i, att man sörjer för frisk luft (bär ut patienten i fria luften, öppnar fönster och dörrar) samt, om så behöfves, företager konstgjord andning (se Andning, konstgjord), hvarmed fortsättes ända till 6 timmar, om icke därförinnan andhämtningen åter påbörjat.

Endast om den giftiga gasen utgjorts af klorgas, låter man den sjuke därjämte inandas vattenånga samt ger honom mjölk att dricka. Vattenånga fås genom att lägga glödande järn eller heta tegelstenar i ett kärl med vatten.

D. Kroniska (smygande) förgiftningar.

Om anledning finnes att misstänka, att ett envist illamående förenadt med hufvudvärk, svindel, aptitbrist, kväljningar o.s.v., är beroende af förgiftning, bör man framför allt söka efter och bortskaffa källan till denna eller bör den sjuke fly dess närhet. Man har härvid att tänka på giftiga färger i tapeter, mattor, klädespersedlar, giftiga gaser, förgiftning af bly, kvicksilfver, fosfor m.m. hos dem som mycket syssla med dessa och en del andra hälsofarliga ämnen, som kunna hänföras till gifterna. För öfrigt läkarebehandling.

Förkylda lemmar, se Frostknöl Frostsår

Förkylning.

Ett utomordentligt godt skyddsmedel mot förkylningar och den stora mängden däraf härflytande åkommor och opassligheter är att man i tid börjar och oaflåtligt (dock icke till öfverdrift) fortsätter med att härda huden genom bad (se detta ord) och kalla afrifningar samt vistelse och motion i fria luften.

Om de medel man har att tillgripa i hemmet mot åtskilliga af de opassligheter och sjukdomar, som kunna anses hafva förkylning till orsak, talas i detta arbete under deras särskilda rubriker, till hvilka därför hänvisas.

Förstoppning, se Afförande medel

Försträckning.

Pålägg tätt och ofta kalla omslag af vatten eller blyvatten, eller is i handduk eller isblåsa, så länge det värker, men högst 1 till 2 dagar; lemmen lämnas i hvila, gärna täckt af borvaselin på det skadade stället. Man må akta sig för att sträcka eller draga på den, ty däraf ökas blödningen och svullnaden. Sedan smärtorna upphört, kan man för att påskynda tillfrisknandet börja med strykningar uppåt ofvanför det skadade stället, icke på detsamma, i några minuter flera gånger dagligen.

Galenskap hos hundar, se Vattenskräck

Galna hundars bett, se Vattenskräck

Getingsting, se Insektsting

Gifter och deras motgifter, se Förgiftning

Giftiga gaser, se Förgiftning

Giftiga växter, se Förgiftning

Gikt.

En ofta med häftig värk förenad sjukdom, som förorsakas af, att urinsyra afsatt sig i en led.

Den hufvudsakliga hjälpen mot denna svåra och farliga sjukdom är att söka i ett förnuftigt och sakkunnigt ordnadt lefnadssätt. Kraftig föda i måttlig mängd, i synnerhet lättsmält animalisk föda, ägg och fett. En lista på tillåtna och icke tillåtna närings- och njutningsmedel må följa:

Tillåtna
Kaffe
Te
Mjölk, söt
Smör
Ägg
Kött af unga djur
Fisk
Saftiga grönsaker
Frukt, rå och kokt utan socker
Vatten eller mineralvatten.
Icke tillåtna
Chocolad
Socker
Större mängd bröd
Bakverk
Sötsaker
Tjocka soppor
Potatis
Ost
Sur mjölk
Vin och öl

Under anfallet undviker man såväl kött som grönsaker. Vin och öl äro mycket skadliga, brännvin och kognak i ringa mängd mindre skadliga. Patienten skall ligga till sängs, då anfallet är som värst; den sjuka leden omvecklas med värmd vadd och hålles i högt läge. Men så tidigt som möjligt skall han stiga upp och vistas ute. Någon sport såsom jakt eller ridt är sedan mycket gagnelig.

I fråga om iakttagandet af ofvan angifna regler måste den af gikt angripne vara riktigt sträng mot sig själf, så att han icke afviker från dem ens en hårsmån, om han skall äga något hopp att blifva fri sitt onda och dess svåra följder.

Giktvärk.

Med denna benämning får man ofta höra okunniga beteckna icke blott gikt (se detta ord) utan äfven reumatiska åkommor. (Se Muskelreumatism .)

Gurgelvatten.

För den dagliga sköljningen af munhålan och svalget må man använda något af de många i Sverige tillverkade munvattnen, eller kan man själf bereda sig ett utomordentligt billigt sådant genom att upplösa 2 till 5 kristaller af öfvermangansyradt kali i ett dricksglas vatten, hvarvid lösningen bör hafva ljusgridelin, genomskinande färg. Vid den något egendomliga, om ock icke egentligen oangenäma smaken vänjer man sig snart.

Vid en mindre betydande halsåkomma kan man gurgla sig med en ljum lösning af 2 delar borsyra i 100 delar vatten.

Den som till gurgling använder en lösning af klorsyradt kali, må noga akta sig att svälja något af vätskan, ty ämnet är giftigt.

De till gurgling i en del åkommor och sjukdomar använda medikamentösa ämnena föreskrifvas af läkare, och något omnämnande af dem har således icke plats i denna lilla skrift.

Gyllene åder, se Hämorroider

Habituell förstoppning, se Afförande medel

Halsbränna.

Går ofta öfver efter en dryck varmt eller kallt vatten, åtminstone med tillsats af en knifsudd bikarbonat, eller af mineralvatten.

Halsfluss (Angina).

Kännetecken; svullnad med ömhet i örmandlarna, tungspenen, gommen och gombågarna. Svullnaden och ömheten kännas äfven utanpå halsen. Feber inställer sig, sväljningen är smärtsam o.s.v.

Helst bör läkare anlitas.

Att iakttaga för öfrigt: stanna inom hus; lägg varma eller våtvärmande omslag (se Omslag) omkring halsen; sörj för öppet lif genom laxermedel (se Afförande medel), och tag svettdrifvande medel (se detta ord); undvik kall eller retande mat och dryck; skölj munnen och gurgla flera gånger om dagen helst med en lösning (3 till 4-procentig) af klorsyradt kali, annars af koksalt eller alun, eller ock med te på fläder, salvia eller kamomill.

Vid stark bulnad och smärta lägges på halsen kalla omslag med is, hvarjämte man gurglar sig.

Visa sig inne i munhålan hvita beläggningar eller sår, måste alltid läkare tillkallas, äfvensom om örmandlarna så svälla, att andningen försvåras.

Halsflussen har hos mången benägenhet att ofta återkomma. För att förebygga detta bör man söka att; sedan den för tillfället botats, härda halsen och hela kroppen genom kalla afrifningar, kalla bad eller åtminstone dagligen tvätta halsen med kallt vatten, som icke aftorkas, utan får afdunsta af sig själft. Att drag härvid bör undvikas, är själfklart.

Frisk, dammfri luft är ett af hufvudvillkoren för att blifva kvitt denna åkomma.

Halskatarr.

Yttrar sig i kraxning och upphostning af slem, i synnerhet om morgnarna, o.s.v. Uppstår genom ständig inandning af dammfylld, oren luft, genom bruk af tobak, spritdrycker och starka kryddor, men äfven af andra

anledningar.Första villkoret för bot är, att orsaken till det onda om det är kändt, undvikes i möjligaste mån och helst fullständigt. Behandlingen för öfrigt måste öfverlämnas åt läkare.

Halskörtlar, svullna.

Om svullna körtlar på halsen icke gifva vika för våta, värmande omslag (se Omslag), fördelande kryddor (se Omslag), påpensling med jodtinktur eller dylikt, kunna de borttagas genom operation.

Behandlingen bör dock alltid öfverlämnas åt läkare.

Handsvett.

Om handsvetten är mycket besvärande, kan man minska olägenheten genom att tvätta händerna i ljumt vatten och sedan bestryka dem med borsyrelösning (10 gram borsyra på ½ liter vatten). Man får dock icke använda borsyran för ofta, emedan skinnet torkar och spricker lätt vid upprepadt begagnande däraf.

Ett godt medel mot allt för riklig handsvett är äfven att morgon och kväll tvätta händerna med litet såpsprit samt att under natten bära handskar, som pudrats inuti med talkpulver.

Äfvenså kan man tvätta händerna, om de äro fria från sår, i en blandning, bestående af en del rå saltsyra och 10 delar vatten. Börjar man känna sveda, afbryter man genast.

Till sist kan äfven den, som så önskar, begagna sig af liquor antihidrorroicus, som fås på en del apotek. En för hela kuren tillräcklig sats kostar 5 kronor; bruksanvisning medföljer.

Heshet.

Allmänna regler: tala så litet som möjligt; ansträng icke rösten; undvik häftigt harklande och hostande; se till att den luft ni inandas både natt och dag är lagom varm och ren, alltså äfven dammfri luft, ingen tobaksrök. Bind en yllehalsduk för munnen, om ni måste vistas ute i kall eller rå luft. Sprithaltiga drycker och skarpa kryddor förvärra det onda eller försena tillfrisknandet.

Heshet kan lindras genom gurgling med fläderte, som sötats med honung, morotspad, inandning af varma vattenångor, ljumma, lenande drycker såsom hafrevälling m. m.

Viker ej hesheten, sedan dessa anvisningar noga följts en eller annan dag, bör läkare rådfrågas.

Hicka.

Kan ofta undertryckas genom att man hastigt efter hvarandra sväljer små klunkar vatten.

Hjärnskakning.

Om någon stött hufvudet sä hårdt, att sanslöshet och andra tecken till hjärnskakning uppstår, skall man lägga honom med hufvudet lågt, hålla kroppen varmgenom varma krus eller dylikt, hvarjämte man möjligen kan lägga en senapsdeg på maggropen. Det är skadligt att lägga is på hufvudet äfvensom att koppa den sjuke. Denne bör lämnas i ro så mycket som möjligt. När han återfår förmågan att svälja, är ett glas vin honom till gagn. Om hjärnskakningen varit något svårare, visa själfva symptomen tydligt, att man icke får försumma att tillkalla läkaren. Efter återkommen sans bör den sjuke taga sig en längre tids hvila samt på allt sätt skona sig.

Hjärtklappning.

Bäst att låta läkare undersöka och föreskrifva behandlingen, då både orsakerna och det ondas beskaffenhet äro så omskiftande.

Hosta.

Hos barn. Om ett spädt barn börjar hosta, är detta en ganska allvarsam sak, som man genast måste söka att med all makt bekämpa. Bäst är att söka förekomma alla anledningar till hosta genom att man icke utsätter barnet för inandningen af kall och rå, med rök eller andra skadliga ämnen bemängd luft. Man bör alltså sörja för att barnet såväl natt som dag får inandas ren och lagom varm luft 18 a 20 grader. Synnerligen skadligt är, om det utsättes för hastig omvexmellan mycket varm och kall luft. Att taga ut ett barn om vid pass två år i det fria, då det är mera än 2 grader kallt, är icke rådligt, och om vädret är rått och blåsigt, är ännu större försiktighet af nöden. Det är ett misstag att tro, att man kan skydda barnet genom att kläda det väl, om det får direkt inandas den kalla luften. Än mer oförståndigt är det och kan lätt leda till sjukdom och döden, om man låter barnen vistas ute med bara ben och armar eller i öfrigt ofullständig klädnad.

Om ett barn börjar hosta, bör det hållas inom hus och hålla sig i stillhet. Bäst är att genast låta det intaga sängen och gifva det slemmig, simmig näring samt terpentinemulsion (se följande stycke). Om icke hostan ger med sig, måste man anlita läkare.

Hos vuxna. Behandlingen är densamma som här ofvan angifvits för hostande barn, och i det första stadiet af hostan plägar detta vara tillräckligt till att häfva henne. Men därjämte kan man också använda något hoststillande medel. Ett synnerligen godt sådant är terpentinemulsion, som man själf kan tillaga i hemmet genom att blanda med hvarandra en äggula, 15 gram (det vill säga en matsked) renad terpentin, 16 gram renad honing och 60 gram vatten. Emulsionen slås på en flaska, som skakas väl, och af densamma tages en tesked någon gång då och då. Är det fråga om ett barn, tages allt efter dess ålder mindre terpentin.

Eller kan man taga bröstdroppar, som bestå af lakritsextrakt, fenkålvatten och ammoniakanissprit, som fås på apoteken utan läkares recept. De verka lenande och befordra upphostningen.

Bröstkakor med opium (opiumkakor), som likaledes fås utan recept, verka lindrande vid retsam hosta. Af dem må vuxen person icke taga flera än högst 6 om dagen, barn mindre allt efter åldern.

Synnerligen välgörande, i synnerhet vid starkare slemafsöndring, är det att inandas terpentinångor. Man droppar 15 till 25 droppar terpentin i kokande vatten och inandas ångan genom en lång pappersstrut, hvars större ända hålles öfver kärlet och i hvars mindre ända man klippt upp ett hål. Eller kan man hålla ansiktet öfver kärlet och hölja öfver ansiktet med en handduk, inom hvilken terpentinångorna då samla sig.

Man må betänka, att en gammal envis hosta är mycket svår att bota samt att hon kan hafva med sig mycket svåra följder, hvaremot det är lätt att blifva af med henne, om man tager itu med hennes behandling i tid och utför den omsorgsfullt.

Se äfven Astma, Halsfluss, och Halskatarr.

Hudlöshet.

Om huden skadats genom klämning eller stöt, kan man göra omslag med karbolvatten eller betäcka stället med borvaselin. Sedan smärtorna gifvit sig, användas med fördel strykningar åt hjärtat till ofvanför det skadade stället, men aldrig på detsamma, aldrig så att det smärtar och endast några minuter i sänder.

Hudlöshet mellan hudveck och ridsår täckas med suddar af apoteksbomull, som gärna doppas i puder (potatismjöl). Blyvattenomslag vid smärtor. Fin mjuk granlaf kan också tillfälligtvis användas.

Se äfven Sår.

Hudsjukdomar.

Äro af mångfaldig art allt efter sin orsak och kräfva i de flesta fall läkarebehandling. Vid några kunna dock äfven huskurer vara till gagn såsom vid ekzem, reform, skabb, skorf. Se dessa ord.

Hud,sprucken, se sprucken hud

Hufvudvärk

Behandlingen måste i hvarje fall rätta sig efter orsaken till värken, som kan vara af mångfaldig beskaffenhet. För några af dem må här korta anvisningar följa:

Vid neuralgisk hufvudvärk, hvilken liksom migränen vanligen angriper ena halfvan af hufvudet, och som bland annat igenkännes därpå, att tryck på den sjuka nerven ökar smärtan, samt vid reumatisk hufvudvärk, som ofta utbreder sig till hela hufvudsvålen, i hvilken man också stundom känner små ömma knutar, äro lugn och värme jämte masage de bästa medlen för lindring och bot.

Är hufvudvärken beroende af näskatarr, så den sitter i pannan och tyckes liksom vilja tränga ögonen ur deras hålor, förfares såsom längre fram säges under rubriken Snufva.

Förorsakas värken af att blodet stiger till hufvudet (kongestion till hjärnan och dess hinnor) förordas vid själfva anfallet hvila i halfsittande ställning, alla trånga plagg lossas, en kylande dryck gifves. Vid högre grader isblåsa på hufvudet, terpentinlavemang, varma fotbad samt senapsdukar på vadorna eller i nacken. Benägenheten för kongestioner åt hufvudet häfves genom en lämplig reglering af lefnadssättet och dieten.

Om hufvudvärken ofta påkommer, brukar den sjuke af egen erfarenhet känna ett eller annat medel, som förskaffar lindring. Af de huskurer, som härvid pläga tillgripas, nämna vi: att lägga kalla omslag omkring hufvudet, taga ett kallt eller kanske ett varmt fotbad, lägga senapsdeg i nacken, badda hufvudet med eaudecologne eller med ättika blandadt vatten, begagna ett så kalladt migränstift, binda en duk hårdt omkring hufvudet, dricka starkt kaffe eller te, lukta på ammoniak (luktsalt) m.m. Sådana medel kunna åtminstone icke gärna skada.

Äfvenså kan rekommenderas att taga 1 gram antipyrin eller 1 gram fenacetin eller 1 gram bromkalium eller 1 gram acetylsalicylsyra eller 1 gram migränin. Om man användt det sistnämda ämnet, skall man efter intagandet sitta stilla och tyst samt med slutna ögon 10 minuter.

Af hufvudsaklig vikt är dock, att orsaken till hufvudvärken konstateras af läkare och behandlingen rättas därefter.

Huggsår, se Sår

Hundars galenskap, se Vattenskräck

Håll.

Kännas stickande smärtor i bröstet, som förökas vid djupa andetag, nysning och hostande, förorsakas detta af att lugnsäcken är inflammerad. Denna sjukdom är allvarlig, och läkare måste genast tillkallas.

Under tiden går den sjuke genast till sängs och för en diet, som icke kan förvärra inflammationen: vattsoppa, skorpor och mjölk, äggula i buljong o.s.v. Man sörjer för ren luft och ger svettdrifvande medel (se detta ord) eller urindrifvande medel (se detta ord). Öfriga föreskrifter ges af läkaren.

Hållet kan äfven vara förorsakadt af reumatism (se detta ord).

Hårets affall.

Utan någon åtgärd återkommer håret, då det affallit vid en del sjukdomar såsom koppor, skarlakansfeber, tyfus o.s.v.

Hos vissa personer beror skalligheten på ärftliga anlag, och intet enda af de många som ofelbara utpuffade botemedlen kan härvid lämna någon hjälp.

Står hårets affall i sammanhang med stark mjällbildning, motarbetar man denna genom att hålla hufvudsvålen väl ren genom tvättningar med varmt såpvatten eller såpsprit (lika delar grönsåpa och koncentrerad sprit, hvartill med fördel kan sättas 2 procent salicylsyra eller lika mycket thymol). Sedan håret torkat efter tvättningen gnider man in hufvudsvålen med litet fin olja eller pomada eller en salfva af 5 gram fälldt svafvel på 59 gram lanolin eller vaselin. Detta upprepas i början dagligen, men sedan och i synnerhet om huden blir röd och finnig, endast 2 till 3 gånger i veckan.

Hårborstar och kammar böra ofta rengöras, helst genom att väl tvättas med en lösning af soda.

Att på aftnarna fukta huden med ett godt hårvatten är att rekommendera. Ett sådant hårvatten kan man bereda af 5 gram resorcin, 3 gram ricinolja, 2 gram bergamottolja och 200 gram utspädd sprit, hvartill sättes ett par tre matskedar fin kognak. Ett annat godt hårvatten, som mycket användes, är "Eau de Portugal", hvilket kan beredas af 4 gram natriumbikarbonat löst i 170 gram vatten, hvartill blandas 15 gram glycerin och 15 gram koncentrerad sprit samt några droppar portugalessens.

På små barn gnider man på kvällen in hufvudsvålen med någon mild, icke härsken olja, matolja, ricinolja eller mandelolja och tvättar på morgonen med ljumt vatten och Gahns barntvål (öfverfet thymoltvål).

Att allt för ofta tvätta hufvudet är skadligt emedan därigenom hudfettet aflägsnas, hvilket har till följd att håret affaller. I allmänhet är det tillräckligt att man tvättar en gång i veckan eller hvar annan vecka, men naturligtvis oftare, om man nödgas uppehålla sig i dammfylld luft äfvensom vid klåda.

Mot den senare kan man begagna en salva bestående af lanolin med 10 procent fälldt svafvel och 1 procent trätjära, eller också tvättar man med sprit, hvartill allt efter klådans styrka satts ½ till 1 procent karbol eller naftol. Om huden vill hålla sig mycket torr, mjukar man upp honom genom att gnida in honom med några af ofvan nämda oljor.

Mot utslag i hufvudet erfordras särskild behandling. Som nattvak och ymmig svettning och kroppslig svaghet ofta äro orsaker till hårets affallande, ligger häri en anvisning, att man må undvika de skadliga inflytelserna samt söka att stärka kroppen genom lämplig diet, bad, hvila, motion i fria luften o.s.v.

Än en gång varnas för de i tidningsannonserna utpuffade hårmedlen, hvilkas enda verkan merendels är - ohjälplig skallighet.

Se också Reform och Skorf.

Hämorroider (Gyllene åder).

Lämplig diet med undvikande af alla hetsiga och svårsmälta födoämnen är af vikt äfvensom öppet lif. Oljelavemang äro vid behof mycket välgörande; äfvenså kan man för att befrämja afföringen på aftonen taga 1 tesked sammansatt lakritspulver eller ½ till 1 gram rabarberpulver. Undvik allt längre vistande på afrädet, undvik starkare krystningar. Af stor betydelse är att man tager riklig kroppsrörelse, helst promenader till fots; ridt och velocipedåkning däremot olämpliga eller till och med skadliga. Håll det sjuka stället alltid väl rent helst genom torkning med vadd efter hvarje afföring och vidare genom sittbad och kalla tvättningar. Mot den stundom mycket besvärande klådan begagnas tvättning med 1-procentigt karbolvatten. Uppstår ekzem kring stolgången, behandlas detta med Lassars pasta eller med zinksalva. Om en hämorroidalknöl faller fram, måste han genast försiktigt återinföras, emedan det är förenadt med fara, om han blir inklämd.

Vanskötta hämorroider medföra icke blott obehag utan också verklig fara; bland annat kunna mattande blödningar (ända till ½ liter) uppstå. Bäst därför att först som sist låta läkare föreskrifva behandlingen.

Hängde, se Skendöd

Höftsjuka.

Måste hänskjutas till läkares behandling, då bot kan väntas.

Igenkänningstecken: Angriper mest yngre personer (i skolåldern) och börjar med obetydliga smärtor, trötthet och svaghet i benet. Om morgnarne kännes kanske någon styfhet i leden, som dock försvinner under dagens lopp. Efter ansträngning kännas smärtorna mera, i allmänhet mer på aftonen än på morgonen. Ibland kännas dessa smärtor endast i knäet, ehuru detta icke är sjukt. Eller ock kunna de första tecknen utgöras af haltande eller plötsliga styng i benet, så att barnet far upp under skrik om natten. Efter en öfveransträngning, en stöt, ett fall, uppstår sedan liflig värk med lätt svullnad af leden och dess omgifning. Gången blir släpande, han haltar allt starkare och värken tilltager.

Ingen bör kunna misstaga sig på symptomerna, och då man hör att följderna kunna blifva ytterst svåra, bör detta vara maning nog att genast anlita läkare. Mången har blifvit krympling för lifvet genom att omgifningen användt "patentmedicin" eller vändt sig till kvacksalfvare, "kloka gubbar och gummor".

Ihjällegade barn, se Skendöd

Infektionssjukdomar, se Smittosamma sjukdomar

Inflammation.

De för den olärde lättast märkbara kännetecknen på en inflammation äro: helta, rodnad, svullnad, värk samt störd verksamhet i det inflammerade organet, detta dock endast vid s.k. akuta inflammationer; om däremot inflammationen förlöper långsamt eller smygande, framträda dessa symptomer mindre starkt, eller kunna de i det närmaste uteblifva.

Af de många inflammationssjukdomarne må här några af de allmännast förekommande få ett omnämnande, för så vidt nämligen de kunna göras till föremål för behandling i hemmet med enklare huskurer.

Inflammation:

i benmärgen och benhinnan. De svåra symptomen och plågorna göra, att man nog själf söker läkare fortast möjligt. Till dess läkarvård kan erhållas, lämnas den sjuka lemmen sorgfälligt i hvila, lägges upphöjdt med våtvärmande omslag (se Omslag) eller, om detta icke minskar smärtorna, med isblåsa.

i blindtarmen: På högra sidan af buken, något nedanför nafveln kännes stark ömhet och svåra smärtor, hvarjämte stället merendels kännes hårdt och nästan orörligt; hela magen är dessutom också ofta utspänd. Förstoppning omväxlar med diarre, kräkningar pläga infinna sig, och den sjuke har vanligen feber. Sjukdomen är alltid allvarsam, hvarför läkare genast bör rådfrågas.

Det enda den sjuke har att göra, om plågorna äro svåra, är att gå till sängs, på magen lägges en dubbelviken handduk och ofvanpå denna en oxblåsa fylld med is; stundom måste oxblåsan så upphängas, att hon berör handduken, men icke utöfvar något tryck på magen. Men om magen är starkt utspänd, är isblåsan skadlig, och i dess ställe må man då försöka med varma omslag (se Omslag). Om man har tillgång på opium i någon form, kan lämplig dosis däraf gifvas som smärtstillande medel.

Hvad öfrigt är att göra öfverlämnas åt läkarens afgörande.

i blåsan (blåskatarr). Igenkännes på mer eller mindre svårare smärtor i trakten af blåsan, ofta påkommande behof att kasta vatten, brännande smärtor vid afgången af urinen, som är grumlig, slemblandad och har en elak lukt.

Behandlingen vid den akuta blåskatarren består från patientens sida hufvudsakligen i att han iakttager en så vidt möjligt sträng diet, undviker sura, ruttna och kryddade maträtter äfvensom öl och spritdrycker, däremot förtär simmiga drycker - hafresoppa - samt mineralvatten - vichy-, selters- eller sodavatten - i riklig mängd. Äro smärtorna svåra, lägger sig patienten till sängs, får ett lavemang af varmt vatten, hvarjämte varma grötar läggas på trakten af blåsan.

i bukhinnan (maginflammation): häftiga plågor. Magen utspänd och mycket öm, feber, kräkningar, förstoppning, häftig törst, trängningar till urinkastning eller urinstämma, beklämning, ångest, andnöd äro utmärkande kännetecken för denna svåra sjukdom.

Till dess läkaren hinner anlända, håller sig patienten i stillhet i sängen med isblåsa på magen som här ofvan sagts i punkten om inflammation i blåsan. Af gagn kan också vara att använda omslag af karbolvatten, terpentindukar eller gråsalva. Isbitar gifvas för att släcka törsten och motarbeta kräkningarna. När de svåra plågorna något upphört, pålägges ett våtvärmande omslag (se Omslag), och om afföringen är trög eller hämmad, gifves ett lavemang af ljumt vatten.

Under konvalescenstiden måste näringen uteslutande bestå af buljong, finhackadt kött, löskokta ägg samt efter någon tid af mjölk och hvetebröd.

i lederna:

a) Varig ledinflammation. Yttrar sig i frysningar och hög feber med svårt, om nervfeber erinrande allmäntillstånd och mycket häftiga, slitande, borrande smärtor i leden. I synnerhet nattetid uppträda blixtsnabba, häftiga smärtor. Leden svullnar starkt, tål icke den lättaste beröring. Huden är rodnad, brännande het. Svullnaden utbreder sig ofvanför och nedom leden, så att hela lemmen nedanför blir svullen, degig. Leden intar en abnorm ställning; snart kan man känna en gungande varsamling i densamma och, om ej döden dessförinnan inträdt, bryter varet ut genom fistlar i omgifningen.

Intill dess läkarebehandling erhålles, har man att iakttaga hvila med upphöjdt läge åt lemmen.

b) Tuberkulös inflammation i höftleden, se Höftsjuka.
c) "Vatten i leden." Tuberkulös inflammation i lederna kan äfven uppträda med utgjutning af en vattentunn vätska i leden. Orsaken kan också ofta vara en annan än tuberkulös infektion.

Åkomman igenkännes på ansvällningen af leden med minskad rörelseförmåga. I knäet t. ex. Kan man på sidorna af knäskålen känna vätskan; knäskålen kan tryckas in, men återtager strax sin föregående ställning. Smärtor förekomma i ringa grad, mera som en tyngd eller som ett obestämdt obehag i leden. Vid användning af lemmen tröttnar man snart, den är svag och blir med tiden slankig och obrukbar. Ju längre åkomman fortfar, desto mer utvecklar sig en missbildning af leden.

Påpensling af jodtinktur och sakkunnigt anlagdt tryckförband (se Förband) jämte hvila hjälper stundom. Äfven massage är stundom af stor nytta, men bör ske under uppsikt af läkare, som äfven i öfrigt bör tillfrågas.

Jämför också härmed Ledutgjutning.

Kronisk ledgångsreumatism. Symptomen äro mycket olika; i lättare fall kännes blott en ömhet i en eller vanligen flera leder samtidigt jämte en känsla af smärta vid tryck eller rörelse. Stundom är leden något svullen; det onda svårare vid annalkande af eller under oväder.

I detta stadium kan det onda öfvervinnas genom af läkare föreskrifna bad och lämplig motion.

Oftast dröjer dock patienten så länge med att göra något för att få bot, att det onda förvärras och blir obotligt.

Af mycket stor vikt är, att bostaden, särskildt att nämna sängkammaren, hålles torr och varm, att man kläder sig väl och att födan är god och kraftig.

Om det onda har sin plats i hand- eller fotleder, kan man i hemmet någon gång då och då hålla den sjuka lemmen i uppvärmd sand; på eget bevåg kan man också försöka med sjukgymnastik, gyttjebad och tallbarrsbad, och om smärtorna äro svåra, kan lindring ibland beredas genom att man smörjer på några liniment, vanligen innehållande terpentin (tallbarrsextrakt). Verkligt goda sådana liniment erhållas på apoteken, om man anger, hvartill de skola användas.

Sjukdomsformen är I de individuella fallen så omväxlande, att vi icke anse det lämpligt att uföfver det redan sagda lämna några anvisningar om den behandling, som kan falla under benämningen "huskurer". Man glömme icke, att bot kan vinnas, om man I tid vänder sig till läkare och noga följer dennes föreskrifter.

I lungorna, lunginflammation. En af de vanligaste och svåraste akuta sjukdomarne. Den uppträder i två hvarandra väsentligt olika former, nämligen som krupös eller primär lunginflammation, som angriper den fullt friska människan, samt som katarralisk eller sekundär lunginflammation, som merendels utvecklar sig med anslutning till en förutgången luftrörskatarr eller under förloppet af en del andra sjukdomar.

Af dem är troligen den förra smittsam under vissa förhållanden. Den börjar vanligen plötsligt med en häftig frosskakning, stark feber och hög puls, stor afmattning och sjukdomskänsla, hufvudvärk och andra nervösa åkommor, samt senare håll i sidan, beklämning, andfåddhet och hosta. Femte, sjunde eller nionde dagen efter insjuknandet plägar välbefinnandet återvända i form af en kris, d.v.s. under hastigt upphörande af febern och alla plågor.

Den katarraliska lunginflammationen börjar aldrig så plötsligt utan föregås af annan sjukdom, är vanligen förenad med en slemmig, varig upphostning och öfvergår blott småningom till förbättring.

Vid lämplig behandling har lunginflammationen i de flesta fall ett gynnsamt förlopp. Man ser till att luften i sjukrummet är ren, lagom varm och måttligt fuktig, låter den sjuke tala så litet som möjligt och ger honom under feberstadiet en lättsmält, afkylande kost, mot törst en kylande dryck (utspädd fruktsaft); sedan febern gått öfver är en mera närande, men mild kost (mjölk, buljong, ägg, skorpor) på sin plats. Äfven måste man sörja för att stolgången regleras dagligen, t.ex. genom uppmjukande lavemanger. Omåttligt hög feber bekämpas genom kalla tvättningar eller kyliga bad. Mycket häftiga smärtor i bröstet lindras genom att varma grötar läggas omkring den sida af bröstet och ryggen, där "hållet" kännes, eller kan man lägga en neptunigördel. För att underlätta upphostningen kunna några af de vanliga medlen mot hosta (se detta ord) användas, och i synnerhet är terpentinemulsion, tagen teskedvis, välgörande.

I synnerhet för barn hafva våtvärmande omslag en mycket god verkan. Ett sådant omslag anlägges på följande sätt. Doppa i kallt vatten och utkrama hastigt en handduk och lägg honom öfver bröstet; öfver handduken lägges ett något större stycke vaxtaft; vik därpå ett lakan så, att det blir något bredare än vaxtaften, lägg den ena ändan af lakanet under patientens rygg, veckla den öfriga delen omkring bröstet öfver det våtvärmande omslaget och fäst det stadigt med säkerhetsnålar. Lakanet bör åtdragas så hårdt, att man endast med svårighet kan få in handen mellan detta och kroppen. Därför böra också två personer hjälpa hvarandra vid omslagets anbringande, hvarvid den ena virar om och fasthåller lakanet i dess läge och den andra fäster säkerhetsnålarna. Omslaget ombytes 2 till 3 gånger om dagen; vid ombytningen må man se till, att icke den sjuke får vara blottad onödigt länge.

Om, såsom icke sällan är fallet med äldre personer, ett sådant omslag skulle framkalla en känsla af kyla i stället för af värme, borttages detta och pålägges i dess ställe påsar med varm gröt eller het sand, varmt ylle varma grytlock eller annat dylikt och bytes om, så snart det svalnar.

Märkas tecken till svag hjärtverksamhet, må man använda något kraftigt lifvande medel, såsom god kognak, godt gammalt vin, kraftig buljong eller Hoffmans droppar. Under tillfrisknandet är stor försiktighet af nöden såväl i fråga om dieten som lefnadssättet i öfrigt.

Det torde väl knappast behöfva tilläggas, att i svårare fall läkare måste, och att han äfven i lindrigare fall bör tillkallas, i all synnerhet som det för de flesta är svårt eller omöjligt att afgöra, hvar gränsen är mellan det ena och andra slaget.

I lymfkärlen. Om huden på något ställe af kroppen är svullen och het, om det därjämte visar sig på honom röda strimmor, som smärta vid beröring, om dessa yttre symptom vidare åtföljas af feber, brist på aptit, allmänt illamående och mattighet, finnes det anledning att antaga, att det föreligger inflammation i de på stället befintliga lymfkärlen. Detta antagande vinner bekräftelse, om äfven de hithörande lymfkörtlarna svullna samt blifva inflammerade och ömma.

För att förebygga den hotande varbildningen hålles den sjuka lemmen i fullkomlig stillhet med högt läge, och på honom lägges ett kallt omslag (se Omslag) eller en med is fylld oxblåsa; en god verkan kan man äfven vänta sig af kompresser genomdränkta med blyvatten, eller doppade i karbol- eller lysollösning.

Om icke inflammationen häfves genom denna behandling utan tvärtom tilltager och det sjuka partiet ytterligare sväller, blir rödt och hårdt på ytan, är detta hevis på, att varbildningsprocessen är i gång och behandlingen skall nu gå ut på att befordra denna genom värme, som tillföres lemmen genom varma omslag eller baddningar med varmt vatten.

Om det icke skett förr, måste nu läkare anlitas.

i lymfkörtlar (kroniska lymfkörtelsvullnader).

En svullnad uppträder på något af de ställen där lymfkörtlarna hufvudsakligen anträffas: framför och bakom örat, i nacken, på ömse sidor om halsen, vid nedre randen af underkäken, i axelhålan och i ljumsken. Den är merendels fullkomligt oöm och förändrar ofta under lång tid icke beskaffenhet. Till den första enstaka svullnaden sälla sig ibland andra, som ordna sig efter hvarandra som kulorna i ett radband; till storleken variera de mellan likheten med en ärta och en böna; de äro mjuka och kunna skjutas af och an, hårdna dock längre fram, tilltaga i storlek och förena sig med hvarandra till större klumpar.

Behandling: Om huden rodnar öfver en sådan inflammerad och svullen körtel, lägges på honom ett varmt omslag af hafregrynsgröt, för att han må uppmjukas och varbildningen befrämjas, så att han må mogna och kunna öppnas. Hvad vidare är att göra tillkommer läkaren.

Om inflammationen är af tuberkulös art, bör svulsten aflägsnas genom operation.

I mellanörat med spänning och obehag i örat, stundom örsprång (se detta ord) och susning. Detta onda är af så allvarlig beskaffenhet, att man icke af någon som helst huskur kan vänta hjälp; i all synnerhet är detta händelsen, om på samma gång äfven lomhördhet tillkommer.

I senskidorna. Vid öfveransträngning af hand eller fot händer det ibland, att senskidorna blifva inflammerade, hvilket yttrar sig genom att det utefter senan uppstår en långsträckt svullnad, som är öm, och när man trycker på henne eller sätter senan i rörelse genom att böja på hennes led, känner man stundom och kan till och med uppfatta ibland med hörseln ett mjukt knastrande.

Själffallet är hvila och stillhet de första momenten i behandlingen, men därjämte är det af gagn att lägga på ett våtvärmande omslag (se Omslag), som tryckes fast vid lemmen med en väl åtdragen binda. När det onda härigenom börjat häfvas, kan man för att påskynda bättringen gifva eller taga motion i tio minuter två gånger om dagen; att ingnida stället med kamferliniment är säkerligen välgörande.

Om man icke kan undvika att återtaga den ansträngande verksamheten bör man åtminstone gifva stöd åt den kranka lemmen genom att omgifva honom med en hårdt åtdragen binda. Sunda förnuftet säger, att man härvid icke må gå ända därhän att förhindra blodomloppet, ty det blefve i längden en mycket farlig historia.

Inflammation i senskidorna kan äfven uppstå af annan orsak än den här nämnda, men i sådant fall skadar man sig själf, om man försöker finna hjälp i någon huskur. Till läkaren alltså!

I ögonlocksränderna. Om skrofler är orsaken, blir behandlingen såväl i hemmet som af läkaren en helt annan än som här säges. (Se härom Skrofler).

I annat fall gör man ögat fullt rent med ljumt vatten och stryker därefter på ögonlocksranden någon mildare salva, såsom till exempel enbart lanolin eller med säkerligen bättre verkan en salva af 40 centigram borax, 60 centigram borsyra, 5 gram lanolin och 5 gram vaselin. Salvan ingnides med varsamhet två gånger om dagen, hvarvid patienten väl skall hålla ögonen slutna, men dock icke knipa ihop dem så, att icke salvan får inverka på så stor yta som möjligt af hans sjuka ögonlock.

Vinnes ej genom detta enkla medel bättring och bot, nå, så har man ju läkaren.

Influensa.

De symptom, som gifva till känna, att man blifvit smittad af denna lömska och månggestaltade sjukdom, äro af mycket olikartad beskaffenhet, men så kånd är sjukdomen nu, sedan han 1889 helt hastigt bredde ut sig från Ryssland ("ryska snufvan") öfver vårt och andra land i Europa, att svårligen någon tar miste om de symptom, som känneteckna honom, huru egendomligt omväxlande dessa än må vara.

Det anstår oss icke i denna lilla skrift att försöka gifva en allomfattande bild af de rubbningar i de normala förhållandena, som influensabacillen (ty en sådan är det ju?) åstadkommer. Vi nöja oss med att påminna om, hvad hvar och en vet, som hemsökts af den gemena sjukdomen, att man brukar förnimma ett allmänt illamående, icke sällan förenadt med en känsla af oro och ängslan, samt att en känsla af dragning eller sugning spörjes i lemmarna, ofta förenad med tydligt framträdande värk. Detta vare nog om detta, ty knappast i någon annan sjukdom växlar sjukdomsbilden så oerhördt mycket som här. Under en influensaepidemi åtminstone kommer nog en och hvar angripen under fund om, huruvida det är "ryska snufvan" eller något annat, som han har att tillskrifva sitt illabefinnande.

Troligen beroende på graden af prädisposition eller kanske ock på smittämnets mängd och kraft eller på dessa och andra faktorer i förening, kan hos olika individer influensan hafva ett förlopp, varierande mellan några få timmars opasslighet och en svår, långvarig sjukdom.

Ett oeftergiftigt villkor för tillfrisknandet är, att den sjuke skall genast lägga sig till sängs i ett varmt rum, hvari luften är frisk och ren. Då sjukdomen är af så mångskiftande beskaffenhet, måste bestämmandet af den speciella behandlingen i hvarje fall öfverlåtas åt läkaren. Det enda man har att iakttaga på egen hand är att man sörjer för öppet lif genom att taga något laxermedel (ricinolja) eller låter sätta ett lavemang, hvarjämte man tre gånger om dagen kan taga 1 gram antipyrin för att bekämpa det allmänna illamåendet och lindra smärtorna. Äfven om sjukdomsanfallet varit än så lindrigt, är det förenadt med stor risk att gå ut för tidigt efter tillfrisknandet.

Inhemsk kolera, se Kolerin

Insektsting.

Om stinget är af bi, geting eller humla, sitter vanligen gadden eller en del af honom kvar och bör då genast utdragas. Därpå lägges i nödfall på det stungna stället våt jord eller lera; bättre är dock att öfvergjuta stället med varm bomolja eller ännu bättre med stinksprit, eller baddar man det med ammoniak. Har svullnad och värk redan uppstått, stillas den med kylande omslag af kallt vatten, eller också baddas flitigt med blyvatten och kamfersprit.

Myggbett smörjas med bomolja eller stinksprit eller koncentrerad ättika.

Till skydd mot myggen kan man använda anissprit; slå några droppar däraf i handen och gnid sedan in de delar af huden, som icke skyddas af kläderna. I Norrland använder man för samma ändamål och på samma sätt beckolja (björkolja).

Kalla bad, se Bad

Kalla omslag, se Omslag

Kartnaglar.

Om man förlorat en nagel genom en olyckshändelse eller genom fulslag, bör yttersta leden af fingret eller tån oafbrutet hållas öfvertäckt med vanligt vax eller ympvax; under denna betäckning växer då den nya nageln fram slät och jämn. Försummas detta, blir han krökt och skroflig, det uppstår en kartnagel.

En sådan nagel kan återfå sin rätta form, om man skrapar honom väl tunn, därpå noga öfvertäcker honom med vax eller ympvax och detta oafbrutet i 4 a 5 månader. I båda fallen bör också en fingertuta, ett finger afklippt från en handske, bäras till skydd utanpå vaxhöljet. Se någon gång då och då till, att detta väl täcker nageln eller det ställe, där denna skall komma fram; öka då på vaxtäckningen, om så erfordras.

Katarralisk lunginflammation, se Inflammation

Katarr i blåsan, se Inflammation

Katarr i halsen, se Halskatarr

Katarr i näsan, se Snufva

Katarr i struphufvudet, se Strupkatarr

Kikhosta.

Som kikhostan är smittosam, gäller som första regel, att man vid en kikhostepidemi håller barnen väl isolerade från dem, som lida af sjukdomen. Därjämte undvikes omsorgsfullt allt, som kan gifva anledning till en luftrörskatarr; sörj därför för att luften i rummen, där barnen vistas, är varm, ren och torr, och utsätt dem icke för hastiga omväxlingar mellan varm och kall luft.

Om ett barn börjar hosta bör man genast och energiskt gripa sig an med att söka häfva åkomman (se Hosta).

Har ett barn fått kikhosta, bör det hållas noga isoleradt, för att icke smittan må spridas till andra. I fråga om behandlingen ligger största vikten på en god allmän skötsel, god, ren luft, där patienten vistas, luftigt sofrum samt kraftig och god näring. Är vädret godt, må det sjuka barnet gärna få vistas och leka ute i det fria, blott man tillser, att det då icke sällskapar med andra barn.

Den sjuke tvättas en gång om dagen med kylslaget vatten och får ett varmt bad en eller annan gång i veckan. Ylletröja bäres närmast kroppen under den kallare årstiden. Sök förmå barnet att motarbeta retningen till hosta. När ett anfall kommer, reser man upp barnet på fötterna och håller det framåtlutadt. Om anfallet är mycket häftigt, kan man bereda lindring genom att låta barnet inandas varma vattenångor. (Om huru man härvid bör gå till väga, se Hosta.) Välgörande är äfven att något varmt lägges omkring bröstet. Har barnet svårt att få åt sig andan, slår man kallt vatten öfver det. Om fara för kväfning föreligger, företagas skyndsammast frotteringar, hvarvid man gnider huden med kamferliniment. Om möjligt bör patienten få vistas i

skogsluft.Barnet bör äfven efter tillfrisknandet vårdas omsorgsfullt och på allt sätt stärkas till förekommande af följdsjukdomar.

Läkarevetenskapen har numer till sitt förfogande synnerligen goda läkemedel mot kikhosta.

Klåda.

Den däraf besvärade kan försöka vanliga bad eller pottaskebad med 1 hektogram ända till 2 kilogram pottaska i ett bad; 2 till 10 procent mentholsprit, 10 procent menthololja eller andra kylande salvor; 2 till 10 procent naftolsprit eller naftolsalva eller tvättning med karbolvatten.

Angående klåda i hämorroider, se detta ord.

Viktigaste af allt är naturligtvis att man söker utfinna anledningen till klådan (hudutslag, dålig matsmältning o.s.v.) och udanrödjer denna.

Knip i magen, se Kolik

Kolera.

Om man vistas på en plats, där kolerafall förekomma, bör man undvika allt, som man af erfarenhet vet kan framkalla diarre eller kräkning, med ett ord rubbningar i matsmältningsorganen. Om magen är frisk, är nämligen dess sura saft ett gift för kolerans smittämne, de s.k. kommabacillerna, men i en sjuk mage finna dessa en utmärkt jordmån för sin trefnad och förökning. Bär också en maggördel både dag och natt och håll fötterna varma. Koka allting, till och med dricksvattnet, innan det förtäres, och iakttag den största renlighet med afseende på föda, kläder, bostad och luft.

Om man under en koleraepidemi börjar känna koliksmärtor, som efterföljas af diarre och kräkningar är det anledning att befara, att man själf blifvit smittad och har kolera, och man har då att iakttaga följande.

Man lägger sig till sängs och läkare tillkallas genast. Tills denne hinner anlända, bör man lägga något varmt omslag på magen såsom heta dukar, hvilka hållas varma genom uppvärmda lock eller annat, samt afhåller sig från föda. Samtidigt intages varmt te och koleradroppar, som man under koleratider alltid bör hafva anskaffat på förhand. I början af ett koleradiarre bör man icke förtära spritdrycker i någon större mängd; endast litet kognak i det varma teet är lämpligt eller rödvin och vatten, som drickas heta. Först längre fram kan det blifva nödvändigt att tillgripa spritdrycker i större mängd.

Allt öfrigt bör öfverlåtas åt läkarens afgörande, men om han skulle dröja, kan man efter hvarje afföring och minst 6 gånger under dygnet gifva den sjuke ett garfsyrelavemang. Man förfar därvid sålunda: 20 gram garfsyra löses i två liter varmt vatten af 40 graders temperatur. Däraf ingjutes i ändtarmen så mycket som möjligt med en vanlig sköljkanna, under det den sjuke ligger på rygg eller på högra sidan. Af vikt är, att den ingjutna vätskan är 2 till 4 grader varmare än kroppens normala temperatur.

Om den sjukes tillstånd förvärras och förutom andra svåra symptom hans hud börjar kännas kall, må man, till dess läkaren anländer, gifva honom till dryck kallt kaffe, svagt te, mjölksyrelimonad (10 gram mjölksyra i en liter förut kokt vatten, som kan tillsättas med något socker efter behag) eller iskall champagne. Den smärtsamma krampen bekämpas genom frotteringar. Varma krus läggas i sängen vid fötterna och utefter benen, eller ock varma filtar o.d. Äfven varma drycker äro ofta på sin plats, om icke kräkningarna ökas genom dem. Varma bad om 40 grader under 10 a 15 minuter äro af fördelaktig verkan under detta så kallade köldstadium af koleran.

Den öfriga behandlingen måste helt och hållet öfverlämnas åt läkaren.

Personer, som hafva att göra med kolerasjuka, böra hvarken äta eller dricka i sjukrummet och måste ofta tvätta sina händer först med såpa och borste och därpå med 5 procents karbollösning eller med en klorkalkslösning (2 delar klorkalk och 100 delar kallt vatten). Bäst är sublimatlösning till desinfektion af händerna.

För att förhindra kolerans spridning har man att iakttaga följande:

Alla exkrement och framför allt de, som härröra från en kolerasjuk person äfvensom hans uppkastningar, måste desinficieras, innan de slås ut, genom att blandas med sin lika volym kalkmjölk, som beredes af 1 del nyss bränd osläckt kalk med 4 delar vatten, eller också blandas uttömningarna med klorkalk, hvaraf man tager 2 rågade matskedar på en half liter uttömningar. Alla kärl, som komma i beröring med den sjukes uttömningar, såsom urinkärl, nattstolar, stickbäcken o.s.v., rengöras med 5 procents karbollösning, och efter rengörningen låter man något karbolvatten stå kvar i dem. På afträdena bör dagligen i hvarje sitsöppning hällas en liter kalkmjölk, och sittbrädet bör ofta tvättas med såpvatten.

I rum, där kolerasjuk person legat, bestrykas golfven med kalkmjölk, som först efter några timmar aflägsnas genom vanlig skurning. För sjukrummets desinfektion i öfrigt är det oftast tillräckligt att uttorka det under längre tid genom flitig eldning och vädring. Bäddar och madrasser desinficieras i 100-gradig vattenånga, och värdelösa föremål uppbrännas. Möbler, taflor, prydnadssaker, finare gångkläder m. m., som icke tåla behandling med desinfektionsvätskor eller upphettning i vattenånga, flyttas ut i fria luften, dammas och utsättas för inverkan af direkt solljus under ett par dagar.

Kolerin.

Kallas äfven sommarkolera eller inhemsk kolera (cholera nostras).

Den börjar plötsligt med diarre, som medför ofta påkommande behof till stolgång, ända till 12 gånger om dygnet. Uttömningarna blifva till sist vattenaktiga. Stundom uppträda samtidigt härmed äfven kräkningar. Sitt namn har sjukdomen af, att den uppträder på sommaren och till sina symptomer något liknar den asiatiska koleran, från hvilken den dock bland annat skiljer sig genom den totala frånvaron af de giftalstrande kommabacillerna.

Läkare tillkallas genast. Patienten bör helst genast intaga sängen och må under det första dygnet endast förtära kallt vatten (isvatten) med något kognak. Äfven dibarn böra afhållas från föda åtminstone i 12 timmar, men få sedan bröstet. Åt äldre barn gifves endast hafrevatten, som beredes genom att en kopp hafregryn kokas tre kvarts timme i en liter vatten och sedan frånsilas. Eller ger man dem ägghvitevatten, bestående af hvitan af ett ägg uppvispad i en half liter vatten. Något litet god kognak kan med fördel sättas både till hafrevattnet och till ägghvitevattnet.

Om krafterna äro mycket nedsatta, ger man åt barn starkt kaffe samt 10 droppar på dygnet med 1 till 2 droppar i sänder af spiritus amoniacatus anisatus. Därjämte gifves ett varmt bad (30 grader), hvari man hållit och utpressat en handfull senapsmjöl, inlagdt i en linnepåse. Barnet får kvarligga i badet till dess huden börjar blifva röd (10 till 15 minuter). Så snart dess hud åter börjar kännas kall, tages ett nytt likadant bad. Under mellantiderna håller man kroppsvärmen vid makt genom att lägga krus med varmt vatten vid fötterna samt höljakroppen med värmda dukar.

Åt äldre barn och vuxna personer gifvas iskall mjölk, hafresoppa samt något kognak; isbitar någon gång och då mot den besvärande törsten.

Kolik.

Orsakerna kunna vara mångahanda, och endast läkaren kan bestämma, hvilken som föreligger i hvarje särskildt fall.

Tag aldrig afförande medel vid kolik utan läkares ordination. Det enda man själf kan göra är att hålla sig i stillhet. Bära maggördel, lägga på våtvärmande omslag (se Omslag). Behandlingen i öfrigt tillkommer läkarens afgörande.

Koller, se Buller i magen

Kolos, se Förgiftning

Koloxidförgiftning, se Förgiftning

Konstgjord andning, se Andning konstgjord

Kontusioner, se Blånader

Korfförgiftning, se Förgiftning

Kramphosta, se Strupkatarr

Kronisk halskatarr, se Halskatarr

Kronisk ledgångsreumatism, se under Inflammation

Kronisk lymfkörtelsvullnad, se under Inflammation

Kronisk magkatarr.

Orsakerna till och symptomen hos denna ytterst vanliga sjukdom äro mångahanda, och behandlingen, som ju måste vara en annan för olika fall, måste därför helt och hållet anförtros åt läkaren. Men äfven dennes konst kommer här - såsom för öfrigt äfven i många andra sjukdomar - på skam, om den icke understödjes af patienten

själf.Framför allt gäller det att skona magen och så mycket som möjligt underlätta hans arbete. Af största vikt är därför att man aldrig öfverlastar honom, hvarför man också helst bör äta flera gånger om dagen och så litet för hvarje gång, att väl hungern är stillad, men aldrig en känsla af spänning och mättnad förefinnes.

Starkt retande ämnen undvikas. Hit höra: de flesta kryddor och framför allt peppar och senap, vidare lök och pepparot samt spritdrycker. Drick intet eller så litet som möjligt vid måltiden, pilsner, svagdricka, iskällardricka; kall dryck i större mängd är skadlig.

All hårdsmält mat undvikes, och af mycket stor betydelse är, att all mat tuggas synnerligen väl.

Sörj för öppet lif helst genom kroppsrörelser och lämplig kost, endast om detta icke hjälper med något afförande medel. (Se Afförande medel).

Aflägsna allt, som kan inverka hämmande på blodomloppet såsom snörlif, hårdt åtdragna band, hårdt sittande halskragar m. m. Bär maggördel. Kännes värk, begagnas varma grötar eller våtvärmande omslag på magen. (Se Omslag).

Läkaren föreskrifver för hvarje fall lämplig matsedel, utom att han plägar lämna anvisningar om lämpliga bad, afrifningar och hvad annat, som han finner sjukdomens art och patientens lefnadsförhållanden påkalla. Se ock Magkatarr.

Kronisk reumatism, se Muskelreumatism

Kronisk snufva, se Snufva

Kronisk tarmkatarr, se Tarmkatarr

Kross-sår, se Sår

Kryddpåsar, se Omslag

Kräkmedel.

Sådana må icke begagnas af svaga och mycket gamla personer eller af dem, som hafva fallenhet för slag, icke heller vid inflammationsfebrar, lungsot, blodspottning, stora bråck, moderfall, långvarig förstoppning eller af hafvande under de tre första månaderna af grossessen.

Som husmedel dricker men en kopp i sänder af en ljum, stark lösning af koksalt i vatten eller smörlake. I många fall inträder kräkning blott genom att man sticker fingrarna i munnen eller kittlar gomseglet med en pennfjäder eller annat liknande, eller att man på barn sätter fingrarna i maggropen och under småningom ökadt tryck gör roterande rörelser med handen. Hjälper ej detta, ges kräkvin. (Se här nedan).

Af använda medikament må nämnas:

Kräkrotspulver. För vuxna ett helt pulver på en gång och, om ej verkan följer på en half timme, ytterligare ½ a 1 pulver. För barn eller då försiktighet är af nöden, uppblandas ett pulver med 4 matskedar vatten eller sockervatten, hvaraf barn får en tesked, äldre en matsked hvarje kvart.

Kräksaltpulver. Ett pulver upplöses i 4 matskedar ljumt vatten, hvaraf tages en matsked hvarje kvart. Starkare personer taga 2 matskedar först, sedan 1 hvarje kvart. Detta medel bör icke nyttjas, då magen är i oordning, icke heller gifvas åt barn.

Så snart kräkningen börjat, men icke förr, drickes mellan hvarje kräkning en kopp ljumt vatten.

Kräkvin. Ges åt större barn i dosis af 1 eller 2 teskedar allt efter åldern hvarje halftimme. Bättre dock att använda kräkrotspulver. (Se ofvan).

Kräkning.

Häftiga kräkningar, då galla börjar uppkastas, kunna blifva farliga, hvarför man lägger sig till sängs och tar isbitar i munnen eller dricker i små klunkar något mineralvatten. Om kall dryck icke fördrages, tages varm (icke ljum!) såsom starkt kaffe utan grädde och socker. Oroa icke magen genom retande eller mycken föda. Våtvärmande omslag (se Omslag) pläga vara af gagn.

Vid svårare kräkning må man icke försumma att genast anlita läkare.

Kräkningar hos dibarn pläga i de flesta fall intet hafva att betyda. Om dock kräkningen är af något ovanligare beskaffenhet i fråga om barnets förhållande därvid och uppkastningarnas utseende, må man minska dess föda, så att det får dricka endast hvar tredje timme och möjligen en gång på natten.

Uppmaningen att söka läkare, om symptomen äro af allvarsammare beskaffenhet, borde vara

öfverflödig.

Kväfning, se Andning konstgjord

Kylskador, se Frostknöl Frostsår

Lamhet, se Slaganfall

Lavemang, se Afförande medel

Laxermedel, se Afförande medel

Ledgångsreumatism, se Inflammation

Ledutgjutning.

Vid hastigt uppkommen ansvällning af en led, hvarvid man kan känna vätskesamling på bestämda ställen, skall man först se till, att leden får hvila i lämplig ställning med upphöjdt läge för lemmen, hvarjämte kalla omslag påläggas. Håller ansvällningen i sig, använder man något senare jodtinktur, tryckförband eller andra medel för att få bort utgjutningen. Man får icke dröja därmed, ty ju längre utgjutningen bestått, desto svårare är det att få leden brukbar igen.

Se äfven Inflammation, c) "Vatten i leden".

Ledvrickning.

Vrickning ur led igenkännes på, att följande förhållanden samtidigt förefinnas:

1. Leden kan icke som förr utföra sina vanliga rörelser; smärtar vid försök därtill.
2. Lemmen har ändrat form och ställning.
3. Ofta förefinnes svullnad och blånad.
4. Något våld (fall, stöt, brytning) har öfvergått leden.

Stilla smärtorna genom kalla omslag, håll lemmen stilla. Låt ingen annan än läkare draga i led, helst med det snaraste.

Är det underkäken, som kommit ur led, och läkare icke finnes till hands, kan man gå till väga på följande

sätt:För in i munnen båda tummarna, en på hvar sida bakom innersta kindtanden, stöd de öfriga fingrarna mot utsidan af underkäksvinkeln, tryck ned med tummarna bakre delen af käken; när man känner att käken ger efter, förskjuter man honom bakåt, och släpper så efter med trycket nedåt för att låta honom glida upp i leden; vanligen sker detta med ett knäppande ljud. Man måste vara lätt på handen, så att man icke skadar.

Se äfven Försträckning.

Lefverfläckar, se Fräknar

Liggsår.

Om hos en under en längre tid sängliggande person rodnad visar sig någonstädes på huden och man däraf har anledning att befara uppkomsten af liggsår, tvättas stället med aseptin eller eau de cologne eller brännvin eller utprässad citronsaft i vatten eller af läkare föreskrifven lösning, torkas och ingnides med borsalva eller lanolin.

Se till att icke något tryck utöfvas på stället genom sängkläderna.

Om sår redan uppstått, påstrykes lanolin eller borsalva.

Likstelhet, se Skendöd

Liktornar.

Uppmjukas väl genom att hålla foten en half timme i ljumt vatten, hvartill satts något tvål. Skär icke, utan skrapa sedan liktornen med en knif och sök att på så sätt få bort honom ända in till roten. Uppkommer blödning, afbryter man skrapningen och förfar som vid sår. (Se detta ord). I annat fall: lägg omkring liktornen en Wasmuths liktornsring eller klipp själf ut af häftplåster flera ringar och lägg dem på hvarandra. Fördelaktigt är också att pensla liktornen med collodin, eller 10-procentig salicylsyrecollodium eller betäcka honom med ett en half centimeter tjockt lager af salicylsyra, som fastbindes väl med en femdubbelt viken linnelapp och får kvarligga några dagar.

Ingen bot möjlig, om trängande skodon användes.

Ljumma bad, se Bad

Lomhördhet.

Endast undersökning af sakkunnig kan afgöra, om och i hvad mån lomhördhet och döfhet kan botas, samt angifva medlen därför.

Varnas för användningen af annonserade droppar, som merendels åstadkomma inflammation med svår värk i örat. Äger flytning rum ur örat, äro äfven Nicholsons örontrummor farliga. Använd hörlur till eget gagn och för att icke nödga andra att anstränga rösten för att göra sig hörda.

Om trumhinnan brustit genom yttre våld, hvilket i så fall skett med en skarp knall förenad med smärta i örat, få på inga villkor indrypningar äga rum. Bär blott en bomullssudd i örat, då vanligen hinnan läkes af sig själf.

Luftrörskatarr, se Strupkatarr

Lukt ur munnen, se Andedräkt elak

Lunginflammation, se Inflammation

Lungsot.

I fråga om denna förödande sjukdom måste vi i detta lilla arbete inskränka oss till att angifva följande allmänna regler:

Ren luft är ett af hufvudvillkoren, om bot skall vinnas; patienten bör därför vistas mycket i det fria, dock icke vid blåsigt och rått väder. Riklig ventilation i rummen.

Födan kraftig, men lättsmält, spritvaror och rökning skadliga.

Gör ofta, men icke våldsamt, djupa inandningar; försök att vidga bröstkorgen och stärka lungorna genom att tala högt, sjunga och taga några stillsammare rörelser med armhäfningar och böjningar af bålen, dock icke vid feber.

Man tage sig till vara för att blifva förkyld och före ett stillsamt lif med undvikande af allt ansträngande arbete. Afrifningar med kylslaget vatten en gång om dagen att rekommendera.

Emedan spotten och upphostningen från lungsiktiga kunna medföra smitta, får den sjuke aldrig spotta på golfvet, utan blott i spottkoppar, som af samma orsak måste grundligt desinficieras genom tillsats af en stark karbolsyrelösning (5:100), hvaraf det hvarje morgon slås så mycket i spottkoppen, som den upphostade mängden plägar uppgå till under en dag. Då den sjuke går ut, skall han spotta i en näsduk, som sedan desinficieras. Om han icke följer dessa föreskrifter, sprider han icke blott smittan till andra, utan kan äfven smitta sig själf ånyo. Likaså måste kläder, linne och sängkläder, som blifvit använda af lungsotsjuka, desinficieras på det sorgfälligaste, innan de ånyo användas.

Lysgasförgiftning, se Förgiftning

Lösande medel, se Afförande medel

Maggropen,obehag i, se Bröstgropen obehag i

Maginflammation, se Inflammation

Magkatarr, se Kronisk magkatarr

Magknip, se Kolik

Magkramp, se Kolik

Magsyra.

Yttrar sig i en brännande, svidande, småvärkande känsla i bröstet och maggropen, ofta jämte uppstötning af gaser och surt eller hett vatten, spänning i magen och illamående efter maten, till och med kräkningar. Värken kan stegras till häftiga plågor.

Ofta går magsyran öfver, om man ändrar kroppsläge, äter ett päron, dricker friskt vatten, mineralvatten eller vatten med bikarbonat, magnesia eller dylikt. Vid envis magsyra erfordras diet och ibland medicin. Om det onda icke häfves med här angifna medel inom ett par veckor, måste läkare anlitas.

Mask.

Springmask, förekommande mest hos barn, är ungefär en centimeter lång, smal, trådformig, hvit; finnes i afföringarna. Behandling: två gånger i veckan under en månad lavemang af 3 till 4 matskedar ättika på en liter vatten eller maskkur, som endast genomgås enligt föreskrift af läkare.

Spolmask, till storlek och form jämförlig med en vanlig daggmask, är blekt röd eller ljust brunröd, har många tvärstrimmor och fyra ljusare strimmor på längden. Kan blifva lifsfarlig.

Läkarebehandling af nöden.

Trikiner, som från svinkött kunna öfverföras till människan, äro osynliga för blotta ögat, ända till dess de omgifvit sig med en kapsel af kalk, då de visa sig som små hvita knottror i köttet. Förorsaka mycket svåra sjukdomssymptom, som stundom medföra döden. Det enda säkra sättet att skydda sig mot trikinsjukdom är att aldrig förtära svinkött annat än väl stekt och kokt. Om man har grundad anledning att antaga, att man nyss ätit trikinhaltigt kött, bör man taga kräkmedel eller magsköljning. Om så lång tid gått, att det förtärda köttet kan antagas hafva kommit ned i tarmen, tager man starka laxermedel för att aflägsna trikinerna, innan de hinna börja föröka sig. För att söka döda trikinerna i tarmen tager man en matsked glycerin i timmen, dock endast under en dag. Skola dessa medel hafva önskad verkan, måste de tillgripas genast. Sedan ynglet kommit ur tarmen och in i kroppens väfnader, är en behandling för att hindra deras utveckling fruktlös. Dock kan läkaren bereda någon lindring i de svåra plågorna.

Bandmaskar hafva sin benämning af sin form, som liknar ett ofta mycket långt, tunt, platt band. Af de många olika arterna må här några ord ägnas endast åt den hos oss rätt vanligt förekommande.

Bennikemasken. Att man har denna mask kan med säkerhet påvisas endast af, att leder af honom eller hans ägg afgå med afföringen. Misstanke på bandmask kan man dock hysa, när oftare på fastande mage eller efter förtärande af vissa ämnen, som oroa masken, förnimmelser uppträda af krypning i buken, väder eller sugning och när dessa symptom påfallande hastigt gå öfver efter förtärandet af mjölk eller lämplig föda.

För att pröfva om man har bandmask äter man på kvällen en god portion sillsalat med lök och dricker morgonen därpå en stor kopp starkt kaffe med socker, men utan grädde. En half timme därefter ges åt fullväxt person 20 gram flores kusso i pulver med vatten och litet konjak. Endast sällan blir man härigenom befriad från hela masken, men vanligen afgå några delar eller leder af honom; dessa lägger man i en burk och slår sprit eller brännvin i burken för att förvara dem, till dess man kan visa dem för läkaren, som då allt efter maskens art och öfriga omständigheter ordinerar en lämplig maskkur.

Den utdrifna bandmasken dödas genom att öfvergjutas med sprit under drygt ett dygn för att förekomma smittans spridande genom de lefvande äggen. I uttömningen efter maskkuren skall man slå kokhett vatten i riklig mängd för att döda där befintliga ägg, innan uttömningarna slås ut.

Endast om den del af masken, som benämnes "hufvudet", afföres, kan man vara fullt förvissad om att vara befriad från parasiten. Om hvad som menas med detta "hufvud" och om maskens egendomliga utveckling hänvisas läsaren till arbeten, som utförligare behandla ämnet.

Maskätna tänder, se Tandvärk

Medvetslöshet, se Svimning

Mjäll, se Hårets affall

Munhålans vård.

Består hufvudsakligen däri, att man så mycket som möjligt söker förhindra utvecklingen af de bakterier, som äro orsaken till sönderdelningsprocesserna i munhålan. Man skall därför borsta tänderna dagligen och använda något munvatten, som hindrar matresterna att öfvergå till föruttnelse. Det billigaste munvattnet är en svag lösning af öfvermangansyradt kali.

Dessutom skola tänderna borstas med tandpulver såsom slammad krita, kolsyrad magnesia, och särskildt fälld kolsyrad kalk, som med säkerhet icke innehåller några skarpkantade och grofkorniga beståndsdelar, som äro skadliga för tänderna. Tandborsten får icke vara för skarp; han föres icke blott tvärs öfver tänderna, utan äfven längs efter dem, så att borsten må kunna tränga in i mellanrummen mellan tänderna. Efter att hafva förtärt syrliga ämnen (ättika, frukt m.m.) bör man omeddelbart oskadliggöra syran genom ett af ofvan angifua eller något annat alkaliskt tandpulver. Skölj också munnen väl, sedan sötsaker förtärts. Tandstenen afskrapas försiktigt; ihåliga tänder plomberas; skarpa spetsar på tänderna affilas. Tandpetare af metall och elfenben få icke användas.

Munvatten.

Ett godt och på samma gång mycket billigt munvatten kan man bereda sig genom att upplösa i ett glas vatten ett par tre kristaller, ungefär så stora som risgryn, af öfvermangansyradt kali. Man vänjer sig snart vid den något egendomliga smaken.

De många i handeln utbjudna munvattnen äro väl angenämare att skölja sig med, väl också kraftigare till sin verkan, men så äro de också kanske hundra gånger dyrare än det förstnämnda.

Muskelreumatism.

Vid akuta anfall, som uppstått genom förkylning, är massage af gagn, men ännu säkrare hjälp har man att vänta af en svettkur. Man tager härför ångskåp eller ett romerskt bad, eller drickes kognak i varm mjölk, hvarpå man lägger sig till sängs och höljer öfver sig väl o.s.v.

Vid den kroniska muskelreumatismen kan man försöka med att gnida in på det onda stället ammoniakliniment, giktliniment, kamferolja, kamfersprit, senapssprit eller dylikt. Massage och sjukgymnastik gagneliga, kallt vatten till utvärtes bruk skadligt, voltakors och giktkedjor fullkomligt värdelösa.

Säkrare än allt annat är behandling med lämpliga bad: varmbad, ångbad, gyttjebad, ångskåp, tallbarsbad, men man gör klokt i att låta en läkare bestämma, hvilken badform och regim i öfrigt kan vara fördelaktigast. Se och pag. 63.

Myggbett

Som hos barn stundom åstadkomma en betydlig svullnad, smörjas genast med bomolja, stinkspiritus eller ättika.

Naglarnas vård.

Klipp eller skär aldrig af nageln snedt och för nära till nagelbädden, särskildt icke hörnen, emedan kanten af nageln då gerna växer in i huden, hvilket kan blifva smärtsamt nog.

Skjut ofta varligt tillbaka, upp mot fingret eller tån, huden öfver nagelfästet.

Nageltrång.

Kan leda till svåra följder och bör därför i tid tillses.

Man försöker först häfva den påbörjade inflammationen med kalla omslag (se Omslag) af vatten, eller blyvatten eller 3 procents karbolsyrelösning.

Ett radikalt medel är att låta läkare taga bort nageln, hvarefter en ny nagel växer ut.

Om man vill försöka reda sig på egen hand, kan man stryka på traumaticin mellan nageln och köttet några gånger om dagen till att börja med, men sedan mindre ofta.

En god utväg är också, att med en trubbig nål skjuta in små kilformiga skifvor af fnöske under nageln. Om inflammation härvid uppstår dryper man på några droppar 2 procentig lapislösning hvar fjärde dag. Man ökar efter hand fnöskkilens tjocklek, för att nageln efter hand må böjas upp och allt mer och återtaga sitt normala läge. För att fnösket må sitta kvar på sin plats, stryker man hvar fjärde dag på nageln och hans omgifning zinklim (se Förband) och omhöljer lemmen med vadd.

Vid bulnad måste läkare anlitas.

Nedfallen tungspene.

Tryck ned tungroten med skaftet af en sked. Beströ tungspenen med alun eller garfsyra.

Neptunigördel, se Omslag

Njur- eller njurstenskolik.

Häftiga, stundtals uppträdande smärtor i trakten af njurarna och blåsan samt hän emot rygg och lår; ofta därjämte kräkning, frossbrytningar och svimning.

På det onda stället, alltså njurtrakten lägges varma grötar, hvarjämte man i riklig mängd dricker varmt soda- eller seltersvatten.

Äro smärtorna mycket häftiga, gnider man stället med kloroform.

Näsa,röd, se Röd näsa

Näsblod.

Håll hufvudet upprätt eller till och med något bakåtböjdt, icke ens för ett ögonblick framåtlutande, sträck upp armarna och stöd dem mot något fast föremål, drag några djupa andetag, andas sedan genom öppen mun, lossa halskrage och halsduk, sök att få svalt i rummet eller sök skugga ute i det fria; lägg ett kallt omslag (se Omslag) öfver näsroten och nedre delen af pannan eller i nacken.

Tryck, om detta ej hjälper, näsvingen under 10 minuter på den blödande sidan fast mot näsans skiljevägg. Fingret hålles på sidan af näsan så högt, att man med fingertoppen känner nedre kanten af näsbenet. Eller också kan man proppa näsan full med bomull eller stoppa in i henne blodstillande bomull.

Hjälper ej heller detta, måste läkare sökas.

Näskatarr, se Snufva

Nästäppthet, se Snufva

Obstruktion, se Afförande medel

Ohyra.

Bästa skyddsmedlet är renlighet och kamning. Vid hufvudlöss tvättas grundligt med grönsåpa eller fotogen eller bensin (eldfarliga!) i 3 till 5 minuter. Yllemössor, hvari äggen ("gnetterna") pläga finnas i mängd, tvättas med stark lut. Vid klädlöss tvättning med såpa och tvål och bykning af kläderna. Vid flatlöss ingnides gråsalva; upprepas vid behof efter två dagar.

Omslag.

Kalla omslag. En handduk eller dylikt genomblötes i kallt vatten, som om sommaren blandas med något koksalt eller salpeter, om vintern med snö eller is, hopvikes därpå flerdubbel, urkramas och pålägges, samt bytes om minst hvarje kvarts timme.

Ännu bättre är en oxblåsa eller kautschukpåse halffylld med snö eller is (isblåsa).

Kalla omslag användas till att minska inflammation och blödning af alla nyss uppkomna yttre skador samt mot yrsel i febrar, värk o.s.v.

Våtvärmande omslag. En ren handduk blötes i varmt eller kallt vatten, urvrides väl, sammanvikes till sådan storlek, att den passar för den yta, som skall betäckas. Ofvanpå denna duk lägges ett större stycke vattentätt tyg (vaxduk, guttaperkataft), som skall skjuta öfver den fuktade dukens kanter på alla sidorna. Ofvanpå detta tyg lägges ytterligare ett väl sammanviket lakan, så att det öfverallt väl täcker vaxduken, lakanet viras stadigt omkring kroppen och fästes med säkerhetsnålar. Vi hafva här tänkt oss, att omslaget varit afsedt för bröstet. Det ombytes en gång om dagen. Se ock hvad som säges under Lunginflammattion.

Varma omslag kunna göras antingen torra eller våta. Till torra tar man varma mjölpåsar, varma tygstycken eller tallrikar.

Äfven kunna kryddpåsar med fördelande kryddor användas. Man tager till dem fläderblommor, malörtknopp, krusmynta, isop, lavendel, en hand full af hvartdera samt 4 till 8 gram kamfer, blandar allt väl tillsammans samt lägger det i en påse af fint linne. Påsen pålägges antingen sådan han är eller bestänkt med

kamfersprit.Man använder kryddpåsar på reumatiska svullnader, vid tandvärk, magplågor och diarre, i synnerhet hos barn.

Våta varma omslag eller baddningar göras med oxblåsor halffyllda med ljumt vatten, med garnhärfvor doppade i kokhett vatten och urvridna, eller med förvällda kryddor. Härtill användas odört och bolmört, som äro krampstillande, eller malva, sötblomster och linfrömjöl, som äro uppmjukande. Samma verkan hafva ylledukar doppade i varm mjölk samt grötar af råg- eller hafremjöl med litet osaltadt (urtvättadt) smör eller olja. Gröten bör vara stadig och seg samt utbredes på en linnelapp, hvars kanter vikas in rundt omkring. Man kan ock betäcka gröten med en oljad fin florslapp eller helt vika omkring linnelappen, så att den icke klibbar fast. Ofvanpå grötomslaget lägges vaxtaft, vaxpapper eller dylikt så att gröten så mycket längre må hålla sig mjuk och varm. Ombyte bör ske en gång i timmen; surnad gröt må icke längre användas.

Grötar äro lämpligast, då varma, uppmjukande omslag skola användas länge såsom på sår och bulnader.

Onda bettet, se Fulslag

Ondskorf, se Skorf

Oro i magen.

Orsakerna härtill äro af så mångfaldig art, att merendels endast läkaren är i stånd att bedöma det onda och rätta behandlingen därefter.

På egen hand kan man åtminstone försöka att häfva det onda genom sträng diet under en längre tid, löskokta ägg, hvitt kött (af kalf, fågel och fisk, dock icke ål, lax och sill), vällingar, om de fördragas, gröt, skorpor och mjölk, buljong m.m. Ät litet i sänder, men flera gånger om dagen. Sörj för afföring, sök att vara vid godt lynne, undvik hastig temperaturväxling. Beredes icke härigenom lindring och hjälp, bör läkare anlitas, ty det onda kan vara allvarsamt nog.

Ormbett.

Ju hastigare man ingriper, desto större utsikt finnes, att svårare följder skola kunna undvikas.

Gör genast med en hvass knif ett insnitt i såret och låt det blöda friskt; bränn stället med en cigarr, en glödgad spik, eller med en god nypa krut, som påtändes. Finnes icke någonting af allt detta till hands, bör man åtminstone, om det låter sig göra, binda om den stungna lemmen hårdt ofvanför såret, det vill säga omkring handleden eller smalbenet, om man blifvit stungen i hand eller fot.

Sök vidare att få bort det giftbemängda blodet genom att sätta däröfver ett piphufvud, lampglas eller dylikt och suga; sug icke med munnen, ty utan att man vet af det, kan slemhinnan i denna vara skadad och en farlig förgiftning uppstå. Vill någon ändock suga, är det godt om man därförinnan till sitt eget skydd kan taga något olja i munnen och med tungan föra omkring denna till alla delar af munhålan.

Kan koppning ske på det bitna stället, är detta synnerligen fördelaktigt, men det gäller i fråga om den, liksom om alla andra sätt att aflägsna giftet, att den bör ske genast, om den skall vara af någon verkan.

Vare sig man kunnat på något af de angifna sätten få bort det giftblandade blodet eller icke, är det alltid gagneligt att ingnida det bitna stället med ammoniak eller kameleon.

Låt vidare den bitne förtära sprit, kognak eller brännvin, i riklig mängd, 1 a 3 dricksglas allt efter hans ålder och kroppskrafter; han blir icke rusig däraf.

Använd på samma gång svettdrifvande medel: starkt fläderte, helst därjämte 40 a 50 Prinsens droppar eller en knifsudd hjorthornssalt.

Eller kan man, om den bitne klagar öfver att han känner sig kall, gifva honom i hvarje halftimme 20 droppar anissprit.

Särskildt att rekommendera, såsom nästan öfverallt och alltid tillgängligt, är att man må låta den stungne dricka varm mjölk, så mycket han förmår.

Os, se Förgiftning

Podager, se Gikt

Pormask.

Aflägsnas genom starkt tryck på sidorna af det ställe, där masken har sitt tillhåll, mellan naglarna eller med en liten nyckel med nyckelhål. Äro pormaskarna många till antalet, tvättar man några gånger med en blandning af 60 gram eter och 40 gram sprit eller 10-procentig pottaskelösnig. Därpå tvättar man sig med "öfverfet tvål" och ljumt vatten.

Primär lunginflammation, se Inflammation

Rabies, se Vattenskräck

Rachitis, se Engelska sjukan

Reform. (=Rävorm på modern svenska, förläggarens anm.)

Kallas "skäggsvamp", när den uppträder i skägget.

Uppmjuka med olja och aflägsna så mycket som möjligt skorpor och fjäll; tvätta stället med såpsprit eller varmt såpvatten och använd därpå någon salva. Om retningen i huden efter tvättningen är stark, tages zinksalva till en början och därpå resorcinsalva, som får ligga kvar 10 till 20 minuter hvarje gång och därpå torkas bort med flanell. När affjällning af huden börjar, användes Lassars zinksalicylpasta. Ofta utryckning af skägg- eller hårstrån nödvändig.

Om reformen uppträder på ett icke hårbevuxet ställe, tvättar man först som ofvan och stryker därefter på 10-procentig naftolsalva eller 4-procentig karbololja.

Reumatism, se Muskelreumatism

Ridsår, se Hudlöshet

Rinnande ögon.

Vid börjande tårflöde, som icke sammanhänger med en ögoninflammation söker man hjälp genom att två gånger om dagen drypa in i ögat några zinkdroppar af 2 centigram svafvelsyrad zink på 10 gram destilleradt vatten. Viker icke flödet häraf må läkare anlitas, enär synen kan komma i fara.

Riset, se Engelska sjukan

Räddning af drunknande.

Om en icke simkunnig råkar i fara att drunkna, kan han hålla sig uppe en god stund, om han behåller sin sinnesnärvaro och iakttager följande:

1. Håll ögonen öppna, så att du ser, när du kommit upp till vattenytan.
2. Vänd dig på rygg, böj hufvudet bakut, sup in så mycket luft som möjligt, sträck på kroppen och håll icke armarna öfver vattnet. - Då flyter du med ansiktet ofvan vattnet och kan andas.
3. Sparka med båda benen på samma gång, när de börja sjunka nedåt, så kan du länge behålla samma läge.

Om en simkunnig skall försöka rädda en drunknande, är stor försiktighet af nöden, om han icke själf skall komma i fara genom att den drunknande klänger sig fast vid honom och hindrar hans rörelser. Han skall därför:

1. Närma sig den drunknande från hans ryggsida.
2. Fatta med högra handen kraftigt om hans högra öfverarm och stick samtidigt vänstra handen under hans vänstra arm; fatta med vänstra handen om hans högra handled med ett stadigt tag, och gör allt detta så fort som möjligt.
3. Tryck honom intill dig med hans rygg mot ditt bröst och simma på rygg.
4. Om den drunknande fått tag i dig så, att han hindrar dina rörelser, släpper han merändels taget, om du simmar nedåt med honom.

Om upplifning af drunknande, se Skendöd.

Röda ögon.

Ögonlockens inre sidor eller dessutom också ögonlocksränderna äro liftigt röda, och stundom är äfven hvitögat rödt. Tårarna rinna i synnerhet vid blåst, och man känner stickningar, torrhet, sveda och tyngd i

ögonlocken.Orsaken undanröjes eller undvikes, vanligen bestående i: öfveransträngning, arbete i för svag eller för stark belysning, oren och kvaf luft, damm, rök, drag, hård blåst. Färgade glasögon välgörande vid arbete i stark belysning. På ögat kalla omslag, som ombytas ofta i en half timmes tid, två till fyra gånger om dagen. Zinkdroppar indrypas, såsom säges i Rinnande ögon.

Röd näsa.

Orsakerna kunna vara mångahanda. Om åkomman förorsakas af spritmissbruk, hårdt åtsittande kläder (snörlif, kjolband, kragar), trögt lif, är första villkoret naturligtvis, att man däri gör ändring. Bäst att först som sist söka läkare.

Rödsot.

Börjar med en måttlig diarre. Sedan i början 5 till 6 uttömningar om dagen, längre fram ända till 10, 20 ja 60 på ett dygn. Det uttömda gråaktigt, slemmigt, till sist blodblandadt.

Läkaren tillkallas.

Som sjukdomen är smittsam, skall den sjuke isoleras, och alla hans uttömningar grundligt desinficieras med t. ex. karbolsyra, klorkalk eller järnvitriol.

Sängen intages genast. Till föda ges åt kraftigare personer hafresoppa eller mjölk, åt svagare ägg, buljong och något godt vin. På buken lägges neptunigördel (se Omslag) eller varma grötar. Genast i början gifves som laxermedel ricinolja, 2 till 4 matskedar. Är den sjuke mycket svag, gifves honom vin, eter och kamfer. Allt öfrigt må öfverlämnas åt läkaren.

Vid en rödsotsepidemi må de friska akta sig för att förtära något, hvarigenom magen kommer i olag; särskildt varnas för rå frukt. Fötterna och magen hållas varma genom yllekläder.

Sanslöshet, se Svimning

Sekundär lunginflammation, se Inflammation

Sendrag.

Upphör vanligen, så snart man ändrar läge eller ställning eller om det lidande stället gnides med ylle eller ombindes med ett varmt skynke. I envisare fall frotterar man stället med varm olja eller kamferolja eller sensalva, hvilket i synnerhet passar för svaga, torra och åldriga personer. För att förekomma sendragets återkomst bör den angripna delen hållas varm med flanell, har- eller kattskinn.

Själfbulnad, se Fulslag

Skabb.

Som åkomman, hvilken visar sig i utslag med klåda, förorsakas af ett litet djur, som gör sig gångar i huden, kan hon naturligtvis öfverflyttas från en till annan.

Om skabb med visshet föreligger, gnider man de angripna ställena eller så godt som hela kroppen kväll och morgon tre på hvarandra följande dagar med 300 gram skabbsalva, som fås på apoteket. Hela tiden under smörjningen bäras samma underkläder. På fjärde dagen tages ett bad eller tvättas hela kroppen med varmt vatten och tvål, hvarpå rent linne påtages. Det begagnade linnet bykes i het lut, sängkläderna begagnas icke på 14 dagar, efter hvilken tid de icke längre äro smittoförande. Om flera personer i en familj hafva skabb, böra alla samtidigt genomgå kuren. Om salvan förorsakar, att utslaget vätskar, pudrar man stället med

potatismjöl.

Skafsår, se Sår

Skelande

Böra växelvis begagna hvartdera ögat, om icke synförmågan skall slappas. Bind för det ena ögat, och använd det andra ensamt en half timme åt gången. I början kan skelandet stundom häfvas genom användandet af lämpliga glasögon eller audra åtgärder, som anvisas af läkare.

Radikal bot ges ofta genom en hvarken farlig eller smärtsam operation.

Skendöd.

Liklukten, blåröda eller violetta likfläckar på ryggen samt en grön färg omkring midjan äro för den olärde de enda säkra kännetecknen, att döden inträffat. Alla medel som pläga användas för att utröna, om lifvet har slocknat, såsom att hålla en spegel framför munnen, lägga en fjäder på munnen m.m., kunna gifva ett svikligt resultat. Det är därför en bjudande plikt för de efterlefvande dels att icke hasta med begrafningen, när döden synes hafva följt efter en föregående sjukdom, och dels att företaga återupplifningsförsök, om en person synes vara liflös efter en honom öfvergången olyckshändelse.

Äfven om kroppen är kall, andningen tyckes hafva upphört och icke ett tecken till pulsslag eller hjärtverksamhet förefinnes, skall man ovillkorligen försöka att återuppväcka lifvet hos den, som råkat ut för en olycka eller gjort ett själfmordsförsök, om icke en sådan kroppsskada förefinnes att tydligen all hjälp är fåfäng. Särskildt må man lägga märke till, att det stundom har lyckats att till lif återkalla en person, som legat till och med längre än en timme i vattnet.

I de allra flesta fall, såsom i fråga om drunknade, hängde, strypte, ihjällegade barn, af ett åskslag eller en elektrisk ström eller urladdning träffade personer, äfvensom vid förgiftning, förfrysning m. m., har man först af allt att söka återställa den upphörda andhämtningen. Huru man därvid skall gå till väga säges i stycket om Andning, konstgjord. Utom hvad där säges är särskildt att iakttaga i fråga om drunknade:

1. Lägg honom framstupa så, att hufvudet kommer lägre än bålen.
2. Bänd upp hans mun, så att vattnet m.m. kan rinna ut.
3. Drag fram tungan och gör med en näsduk mun och näsa rena. Hoptryck nedre delen af bröstkorgen för att vattnet må pressas ut.
4. Samtidigt härmed hafva kläderna kring hals och bröst aflägsnats.
5. När icke mer något vatten rinner ut, lägg honom på rygg, så att hufvudet ligger lägre än bröstet.
6. Företag konstgjord andning.
7. När han själf börjar andas regelbundet, vecklar man in honom i torra kläder och gnider kraftigt hans lemmar nedifrån och uppåt. Lägg honom i ett varmt bad eller lägg något varmt föremål, buteljer med varmt vatten, varm sand i påsar, varma stenar, under fötterna, utefter benen och i axelhålorna.
8. Gif honom något litet varmt kaffe, te eller konjak.
9. Själfklart är att man med det allra första sökt anskaffa läkarehjälp;

förfrusne:

1. Lyft honom varsamt, så att icke de frusna lemmarna afbrytas.
2. Om han föres inom hus, får rummet, hvari han lägges, på inga villkor vara varmt.
3. Tag af honom kläderna genom att skära eller klippa sönder dem, om så är nödigt för att icke behöfva böja lemmarna.
4. Gnid hela kroppen med snö eller i kallt vatten doppade dukar, till dess lemmarna mjuknat.
5. Vidtag konstgjord andning. (Se Andning, konstgjord.)
6. När han börjar andas, föres han in i ett måttligt varmt rum, 15 grader, och gnidningen fortsättes.
7. Återkalla medvetandet genom att gifva honom kallt vin, kallt starkt kaffe utan grädde eller konjak eller genom att hålla amoniak under hans näsa eller stryka under henne eau de cologne.
8. Sök att återställa blodomloppet genom att utföra rörelser med hans armar och ben, och håll dem därunder stundtals i lodrät ställning.
9. Om en lem är förfrusen, hvilket visar sig af att han är mörkblå och känslolös, eller om på den finnas blåsor, hudlöshet eller sår, rör man icke vid detta ställe. Förfar därmed, såsom säges i stycket om Frostknöl.
10. Om någon lem är likblek och känslolös, gnides den med snö eller med iskallt vatten, till dess rodnad visar sig. Skulle härvid hudlöshet uppstå, upphör man genast med gnidningen och företager sådan massage, som beskrifves under Frostknöl.

Den tillkallade läkaren ger öfriga nödiga föreskrifter om den förfrusnes behandling;

kväfda genom hängning, strypning, jordras m.m.;
ihjälosade barn:
Skär ned den hängde, och stöd honom i fallet, skär af snaran i nacken.

Tillkalla läkare.

Företag konstjord andning (se Andning, konstjord) och andra här ofvan nämnda, lämpliga

återupplifningsförsök;förgiftade genom någon giftig gas:
Se Förgiftning.

Om man måste begifva sig till ett af en giftig gas fylldt ställe för att rädda en där befintlig person, bör man taga sig till vara för att icke riskera att själf få sätta till lifvet. Bind för munnen en duk, doppad i vatten eller ättika, drag ett djupt andetag och håll andan så länge som möjligt, slå ut fönstret och stick ut hufvudet för att andas några tag, bind om lifvet en räddningslina, som skötes af annan person o.s.v., och skynda med hast ut i det fria med den förolyckade;

förgiftade genom något giftigt fast ämne:
Tillkalla läkare och förfar till dess han anländer, såsom säges i stycket om Förgiftning. Se äfven artikeln Svimning;

personer träffade af en elektrisk urladdning, åskslag:
Läkare tillkallas. Under tiden konstgjord andning (se Andning, konstjord), retning genom starka luktmedel, kittlingar i hals och näsa. Därpå öfvergjutningar med kallt vatten, senapsdukar, gnidningar och frotteringar på armar och ben samt borstning under fotsulorna.

Om den sjuke är oredig eller om han har kramp, läggas kalla omslag omkring hans hufvud. Är han dessutom röd och svullen i ansiktet, kan man koppa honom i nacken eller sätta blodiglar bakom öronen;

personer träffade af solsting:
Se Solsting.

Skorf.

Ett utslag i hufvudet, förorsakadt af en svamp och framkallande ohjälplig skallighet. Lönlöst att försöka bekämpa det onda genom huskurer. Bäst att söka läkare eller inträde på ett sjukhus.

Skrofler.

Om behandlingen gäller detsamma, som här ofvan säges om Skorf.

Skrubbsår, se Sår

Skäggsvamp, se Reform (=Rävorm på modern svenska, förläggarens anm.)

Slaganfall.

Lägg den sjuke försiktigt i vågrätt ställning. Isblåsa på hufvudet, om ansiktet är rödt och varmt, men om det är blekt och kallt, får is icke användas. Aflägsna försiktigt slem ur munhålan. Allt öfrigt bör öfverlämnas åt läkaren. Dock kan man om andningen blir mödosam, gifva ett hett fotbad med 5 matskedar mald senap i 10 liter vatten samt lägga senapsdukar å lemmarna eller hålla dem varma genom att vidlägga flaskor eller krus med varmt vatten i. För öfrigt lämnas den sjuke i fullständigt lugn.

En person, som haft ett slaganfall, kan lefva länge än, om han iakttager nödig försiktighet.

Smittosamma sjukdomar.

När en sådan sjukdom utbrutit på en ort - och allmänheten är nu tämligen på det klara med, hvilka sjukdomar äro smittoförande eller icke - böra de friska afhålla sig från all beröring icke blott med den sjuke själf, utan ock med allt, som är eller varit i beröring med honom, såsom gång- och sängkläder, klosetter, stickbäcken, klistirsprutor, sköljkannor o.s.v. Detta gäller äfven lång tid efter det en person aflidit i en smittosam sjukdom, ty många smittoämnen äro oerhördt lång- och seglifvade.

Om den smittosamma sjukdomen är förenad med diarre, såsom kolera och rödsot, för man en sådan diet och sköter sig i öfrigt så, att magen icke kommer i olag, ty om så sker, är man mer mottaglig än annars för smittan. I andra fall är det af synnerlig vikt, att man genom lämplig klädsel, med ylle närmast kroppen o.s.v., skyddar sig mot förkylningar.

Den sjukes omgifning åligger plikten att göra allt i dess förmåga att hindra smittans spridande. Utom att den sjuke hålles strängt isolerad, har man därför att iakttaga den noggrannaste renlighet, samt genom desinficiering, uppbränning, nedgräfning i jorden på afsides, långt från brunnar och nedanför dem belägna ställen döda eller oskadliggöra allt som härrör från den sjuke och som kan tänkas medföra smitta. Framför allt gäller detta om uttömningarna i diarresjukdomar och om upphostningarna i bröstsjukdomar samt om säng- och gångkläder samt alla andra föremål i sjukrummet, äfven golf och väggar, i alla smittosamma sjukdomar.

Att utan föregående desinficiering afyttra en i smittosam sjukdom afliden persons gångkläder och annat, som han begagnat tiden före och efter insjuknandet eller som befunnit sig i sjukrummet under sjukdomen, är antingen en i hög grad klandervärd tanklöshet eller ett afskyvärdt brott.

Se ock hvad som i vår lilla skrift säges för hvar och en af de särskilda smittosamma sjukdomarna.

Snufva.

Den vanliga arten däraf går oftast öfver af sig själf efter några dagars förlopp. Om man har benägenhet för att vid hvarje än så lindrig förkylning få snufva, bör man härda näsans slemhinna genom att taga näsdusch. Enklaste sättet härför är, att man hvarje morgon uppdrager i näsan icke för kallt vatten till sådan mängd, att det rinner ut genom munnen.

Snufvan är smittosam. Om modren eller sköterskan har snufva och begagnar sin näsduk för att putsa ett barns näsa, kan detta lätt blifva smittadt. Är det fråga om ett dibarn, kan detta blifva en allvarsam historia nog, enär barnet då icke kan andas, när det diar.

När man har snufva, skall man därför icke heller länge begagna samma näsduk, emedan man då gång på gång kan på nytt smitta sig själf.

Solbränna.

Vid stickningar och smärtor använder man baddning med blyvatten; i annat fall ströpulver (potatismjöl, rispuder), lanolin eller 10-procentig ichtollanolin.

Solsting.

För den sjuke till ett svalt, skuggigt ställe, lägg hufvudet högt och öfverskölj honom rikligt med kallt vatten. Om han kan svälja, ger man honom vatten, kaffe, vin, 20 till 30 nervdroppar. Vid behof konstgjord andning (se Andning, konstgjord). Snar läkarehjälp af nöden vid allvarsammare fall.

Spikböld.

Om varbakterier inkomma i en finne och inflammation och värk uppstå, kallar man finnen för spikböld eller furunkel.

Betäck stället med häftplåster eller kvicksilfverplåster och låt detta sitta kvar, till dess icke längre någon ömhet förspörjes. Om värken fortfar och inflammationen griper omkring sig, förfar man såsom vid själfbulnad (se Fulslag). Stundom kan icke hjälp finnas annat än genom ett operativt ingripande af läkaren.

Spolmaskar, se Mask

Springmaskar, se Mask

Sprucken hud.

Läpparna bestrykas med cerat, och då man är ute, undviker man att väta dem med saliv. Är huden på händerna ojämn och skroflig, bör man ej gå ut i fria luften förr än flera timmar efter det man tvättat dem, och tvättningen bör ej ske med hårdt källvatten, utan med sjö- eller åvatten, vidare ej med tvål eller såpa, utan med mandelkli. Händerna skyddas för kyla genom vantar eller skinnfodrade handskar.

Sticksår, se Sår

Stoppande medel, se Diarre

Stranguri.

Behofvet att kasta vatten, häftigt påkommande och förenadt med smärta, men urinen afgår endast sparsamt under skärande känsla i blåstrakten och stundom stark sveda i urinröret.

Man förtär simmiga drycker eller kolsyradt vatten i stor mängd, tager ett varmt bad, eller lägger man varma grötomslag (se Omslag) på blåstrakten.

Strupkatarr.

Är af olikartad beskaffenhet. Vanligen kittlande och retande känslor i struphufvudet, retande till hosta, utan att just något upphostas, s.k. torrhosta. Ofta äfven heshet, och någon gång äfven kväfningsanfall.

Den sjuke håller sig inne, och barn läggas helst genast till sängs. Tala så litet som möjligt; rökning och bruk af spritdrycker förbjudna. Varm mjölk med hälften emser- eller seltersvatten välgörande äfvensom att inandas ångan af hett vatten, hvari upplösts något koksalt. Åkomman försvinner ofta genom denna enkla behandling, men i många fall blir det absolut nödvändigt att anlita läkarehjälp.

Strypsjuka.

En farlig och smittosam sjukdom, som vanligen angriper barn mellan andra och femte året, men äfven någon gång intill det tionde. Häftig temperaturväxling samt skrikande och lek i kall och rå luft vanligaste

anledningen.Sjukdomen ger sig till en början till känna genom snufva, heshet samt större eller mindre svårighet att svälja, ofta lätt och längre fram svår feber med brännande hud, andhämtningen allt hastigare och allt mer försvårad, sker under ett pipande ljud, "skällande hosta".

Att läkare genast tillkallas, faller af sig själft. Till dess han hinner anlända, kan man minska faran genom att kittla barnet i svalget med fjunet af en fjäder och på så sätt framkalla kräkning; detta upprepas några gånger, men medlet användes icke om bedöfning inträdt. Äfven skall man genast sörja för varm, fuktig luft i sjukrummet (genom afdunstning af kokande vatten) samt medelst varma omslag (grötomslag, svampar doppade i hett vatten) på barnets hals understödja uppmjukandet af hinnorna i luftvägarna; dessutom ger man barnet emellanåt en ringa mängd ljum dryck och flytande föda, som ej framkallar retning, helst varm mjölk.

Bland alla slag af behandling för öfrigt har det ofta visat sig vara af god verkan att låta barnet inandas ångan af kalk, upplöst i varmt vatten, omväxlande med 2-procentigt varmt karbolvatten. I brist på särskild inandningsapparat kunna nämnda vätskor slås i en större tekanna eller kaffepanna med pip, med tillsatt gummislang, om sådan finnes, barnet får pipen eller slangen i munnen och tillsäges att så djupt som möjligt inandas de varma ångorna.

Vid stor fara för kväfning visar sig äfven god verkan af kalla öfvergjutningar öfver hufvudet, nacken och ryggen.

Vid falsk strypsjuka, som är en svårare art af katarr i struphufvudet, äro symptomen tämligen liknande de ofvan för den äkta strypsjukan angifna, hvarför ock behandlingen må vara enahanda som vid den, till dess läkaren anländer.

Strypte, se Skendöd

Surögdhet, se Rinnande ögon

Svalgkatarr, se Halskatarr

Svettdrifvande medel.

Lämpliga strax i början efter en förkylning. Man tager så mycket som ett pepparkorn kamfer med en tesked socker, hvarpå drickes en eller två koppar fläderte.

Svett,illaluktande, se Fotsvett

Svimning.

Vid en lättare, snart öfvergående svimnnig är andningen jämförelsevis ostörd.

Men om efter en föregående känsla af svaghet och ångest med susningar och ringningar för öronen musklerna plötsligt slappna och personen segnar eller störtar ned, om känseln för ljud, ljus och smärta är borta, har man att göra med en djup svimning, afdåning eller vanmakt.

Ihållande sanslöshet, då personen ofta har utseende af ett lik, är ofta en följd af svårare kroppsskador, olycksfall, själfmordsförsök, rus och symptom i vissa sjukdomar.

Res ej upp den afsvimmade; lägg honom vågrät, om han svimmat i annan ställning. Lägg hufvudet lågt, om ansiktet är blekt, men högre än bålen, om det är rödt och blodsprängdt, vid kräkningar lägges hufvudet på sidan, emedan han annars kan kväfvas af det uppkastade. Lös åtsittande klädesplagg. Sörj för frisk luft. Stänk eller gjut kallt vatten på ansikte och bröst. Håll eau de cologne eller ammoniak på en näsduk eller en bränd fjäder under hans näsa, borsta honom under fotsulorna. Om andningen är omärklig, göres försök med konstgjord andning.

Hjälper icke detta, tillgriper man heta bad för fötter och händer, lägger senapsduk i maggropen och på vadorna, eller ger man ett lavemang af 2 till 3 matskedar ättika med vatten eller hafresoppa.

Om sanslösheten inträffar under en sjukdom, är det merendels rådligast att lämna den sjuke i fred.

Vid uppvaknandet skall den afsvimmade ligga orörligt stilla, och man gifver honom vatten eller kaffe eller en klunk vin eller 20 nervdroppar.

Vid anfall af fallandesot får man icke hålla fast den sjuke, utan endast genom att lägga omkring honom kläder eller kuddar hindra att han skadar sig, icke heller får man bryta upp hans händer, ty både det ena och det andra förvärrar endast krampanfallet. Komma anfallen tätt på hvarandra, måste läkare skyndsamt

tillkallas.Själfklart är att läkarens hjälp äfven är oundgänglig i flera af de förut berörda fallen af svimning och sanslöshet. Här har angifvits endast hvad man bör företaga på egen hand, till dess han anländer.

Svindel.

Om man känner sig hotas af vanmakt och medhinner det, är det bäst att lägga sig där man står eller helst till sängs. Kläderna lossas, frisk luft insläppes, man drager djupt andan, dricker kallt vatten eller något spirituosa, luktar på något retmedel såsom ättika, luktvatten, ammoniak eller salmiaksprit, eller låter man stänka kallt vatten öfver ansiktet eller gnida händer, fötter och rygg. Det ena eller andra, allt efter anledningen till svindeln, plägar merendels hjälpa.

Se för öfrigt, hvad som säges under Svimning.

Svullna halskörtlar, se Halskörtlar svullna

Svårighet att kasta vatten.

Vid första symptom härtill må man genast vända sig till läkare, som ofta kan lätt häfva orsaken, hvaremot det onda kan medföra fara, om icke något göres däråt i tid.

Sår.

Detta ord är i vårt språk synnerligen mångtydigt, enär det icke blott användes för de många olikartade fall, då ytterhuden skadats, utan äfven för många af de åkommor, såväl på den yttre kroppsbeklädnaden som ock på slemhinnor och andra inre organ, som förorsakas af sjukliga processer i väfnader och safter. Här blir fråga endast om den del sår af det förra slaget, som förorsakats af våld. I fråga om det andra slaget af "sår" på huden hänvisas till de olika styckena därom såsom exempelvis Ekzem, Skabb, Skorf o.s.v.

Såret och blödningen mindre betydande.

Befordra blödningen genom att klämma på såret. I all synnerhet är detta af vikt, om det föremål, som åstadkom såret var på något sätt förorenadt (rostigt järn eller något smutsigt föremål). Syftet härmed är, att det rinnande blodet må spola ut föroreningar, som annars kunde framkalla bulnad med varbildning eller blodförgiftning. Sedan ett sådant mindre, ytligt sår fått blöda en stund, tvättas det väl med rent vatten, och är det synnerligen gagneligt om man har till hands svag sublimatlösning (1 på 1,000) och kan spola det därmed. Ett förband af en ren linnelapp plägar sedan vara det enda som erfordras för att naturen skall göra det

öfriga.Skafsår, Skrubbsår, Ridsår, se Hudlöshet.

Svårare sår, ofta åtföljda af ymnig blödning.

Läkare efterskickas.

Behandlingen i hemmet af nyss uppkommen sådan sårskada skall afse att i möjligaste mån hämma blodflödet, om detta är ymnigt, samt att skydda såret för förorening.

De händer som behandla såret skola vara ytterst väl rentvättade med tvål och vatten. Är blödningen af mindre betydenhet, trycker man jämnt och stadigt med en ren näsduk eller med ren bomull på sårets omgifning, så att detta sammantryckes. Blödningen upphör då om en stund.

Skölj såret därpå väl rent med vatten, helst uppkokt, eller med aseptin, borsyrelösning, karbolvatten eller svag lysollösning. Se till, att de kärl som användas äro väl rengjorda. Befinner sig såret på ett hårbevuxet ställe, afklippes håret väl rundt omkring detta.

På såret läggas vidare flerdubbla lappar af linne eller bomull eller apoteksbomull under lätt tryck och gör däröfver ett lämpligt förband, som väl täcker såret med det förut pålagda.

Om intet obehag uppstår, lämnas det åt naturen att göra resten, men vid domning, känslolöshet, stickningar i den del af lemmen, som befinner sig nedanför förbandet, lossas detta något.

Vid omläggning håller man förbandet en stund i vatten, för att det må uppmjukas. Sårskorpan aflägsnas icke, så vida ej tecken till bulnad visar sig.

Om blödningen är häftig och blodet kommer i en stråle eller stötvis, är det tecken till, att en pulsåder blifvit afskuren, och man måste då energiskt hämma flödet, om förblödning skall kunna förekommas.

Detta gör man antingen genom att åstadkomma ett oafbrutet tryck antingen på själfva såret eller på pulsådern mellan såret och hjärtat.

De ställen där man bäst kan komma åt att trycka ihop pulsådern äro följande:

1. Midt på öfverarmen och ungefär där rockärmens inre söm befinner sig, alltså innanför den tjocka, runda muskelvalk, som höjer sig, när man böjer armen i armbågen. Ådern tryckes där mot den underliggande benpipan.
2. I axelvecket tätt under dess främre muskelvalk vid rakt utåt sträckt arm.
3. I knävecket något innanför dess midt, under det benet samtidigt böjes i knäleden.
4. På inre sidan af låret strax ofvan dess midt. Ådern tryckes där mot lårbenet.
5. På lårets främre sida tätt under ljumskvecket. Äfven kan man, när anledning finnes, försöka:
6. På tinningpulsådern 1 centimeter framför örat.
7. På nackpulsådern 1 centimeter bakom och 1 centimeter nedom örat.
8. På ansiktspulsådern mot underkäkskanten 3 centimeter framom underkäksvinkeln.

Trycket kan göras med ena tummen eller med båda; det skall vara stadigt och ständigt lika hårdt. När man tröttnar, tager en annan vid på så sätt, att båda trycka först samtidigt bredvid hvarandra, innan den första släpper taget.

Detta är den första hjälpen. Om andra personer finnas till hands, böra dessa under tiden hafva gjort i ordning medel att omsnöra lemmen med. Detta kan ske genom att linda om honom flera hvarf ofvanpå hvarandra och hårdt åtdraga ett par elastiska hängslen eller en lång linnebinda, som sedan fuktas med vatten.

Eller kan man lägga något föremål som till formen någorlunda liknar tummen (flera på hvarandra lagda 5-öringar, en snusdosa, en sten eller dylikt) på de angifna ställena och trycka fast dem där med ett förband. För att kunna nog hårdt åtdraga förbandet kan man sticka inom detta en käpp, som vrides omkring och fästes.

Om läkaren icke hinner anlända inom en timme, måste man lossa på förbandet under 5 till 10 minuter, emedan annars kallbrand kan uppstå. Under dessa minuter stillar man blödningen med tryck af fingrarna. Sedan lemmen återfått sin färg - han hade förnt hvitnat - anlägges förbandet på nytt.

Om blödningen afstannar, lägges förband på såret på vanligt sätt. Ofta är det dock endast läkarens konst som kan hjälpa.

Se äfven följande stycke.

Sår, variga.

Om ett sår varat sig och varet är tjockt och gult, gör man det dagligen rent med förbandsbomull eller rena linnelappar, som doppats i 1- till 2-procentig karbolsyrelösning, 4-procentig borsyrelösning eller ½-till 1-procentig lyssollösning, hvarigenom varet aflägsnas. Därpå torkas såret genom att man lätt trycker bomull eller lappar mot detsamma och dess omgifning. Täck sedan såret med ren bomull, eharpi eller rena lappar, om varbildningen är stark, i annat fall med en lapp, hvarpå strukits borsalva eller lanolinsalva. Ombind därpå.

Vid skötandet af alla slags sår skola händerna vara ytterst väl rengjorda.

Se äfven Hudlöshet.

Sömnlöshet.

Undvik i det allra längsta att använda sömngifvande medel. Finner man ett sådant vara oundgängligt, må man strax innan man går till sängs taga 1 till 2 gram bromkalium i ett halft glas vatten.

Någon gång kan det hjälpa, att man två timmar innan man går till sängs upphör med sin vanliga sysselsättning och ägnar sig åt någon annan, så litet tankeansträngande verksamhet som möjligt och gör allting makligt och med största möjliga lugn. Man kan taga en promenad, men då endast i sakta mak, man bör äfven tala så litet som möjligt, aldrig lifligt, aldrig med hög röst. Det gäller att åt hela nervsystemet bereda så mycket lugn som möjligt.

I många fall måste man låta läkare undersöka, hvad orsaken är, och låta honom bestämma regimen.

Tandböld, se Tandvärk

Tandkött, blödande.

Lätt blödande slappt tandkött förbättras vid riktig vård af munnen. Se Munhålans vård. Man bör aldrig genom blödningen låta afskräcka sig från att använda tandborsten.

Tandsprickning.

Förorsakar aldrig allvarsamma sjukdomar, åtminstone icke hos barn, som skötas riktigt.

Det bästa lindringsmedlet vid "ondt för tänder" är att ofta fukta tandköttet med kallt vatten och lägga svalkande omslag på hufvudet; äfven kan man gifva barnet något oskadligt föremål att bita på t.ex. en ring af elfenben.

Tandvärk.

Om värken beror på, att en tand är skadad, "maskäten", är det naturligtvis ett radikalmedel att man låter sakkunnig person draga ut tanden. I de fall, då man ej velat tillgripa denna utväg, hafva en otrolig mängd olika medel användts, någon gång med, men vida oftare utan verkan. Bland dem må nämnas: omslag, hett munvatten, kallt fotbad med efterföljande stark gnidning eller längre gående, tandroppar eller piller med opium, morfin, kloral, kloroform, tobak, bolmörtsolja, cocain, kamfer, sprit, spanskflugatinktur, jodtinktur, kreosot, eteroljor, karbolvatten, antipyrin, antifibrin, kina, salisylsyra m. m.

En med 5-procentig karbollösning fuktad liten bomullssudd i tandhåligheten gör ofta förträfflig nytta och har godt skäl för sig.

Vid rotinflammation kan användas jodtinktur å tandköttet. Fortfar värken, ömheten, spänningen och svullnaden användes varma munvatten (t.ex. kamomilleller fläderte).

Vid tandböld måste varet utsläppas och helst tanden utdragas.

Behandlingen af sjuka tänder bör i tid anförtros åt en skolad tandläkare.

Om tändernas vård, se Munhålans vård.

Tarmkatarr.

Orsakerna och symptomen mångahanda. Vid den akuta tarmkatarren, som yppar sig genom knip i magen jämte andra smärtor samt diarre, kan man försöka med att taga ricinolja hvarjämte magen skonas så mycket som möjligt en eller annan dag.

Om detta ej hjälper äfvensom vid kronisk magkatarr, bör man söka läkare.

Torrvärk, se Muskelreumatism

Trikiner, se Mask

Trollskott, se Muskelreumatism

Trumhinnan,bristning af, se Lomhördhet

Trumhinnan,inflammation i, se Inflammation

Trängningar till stolgång.

Om sådana påkomma så tätt, att den sjuke ej ett ögonblick får ro, och därtill äro ytterst smärtsamma, kräfves i svårare fall alltid läkarevård.

I allmänhet bör man sörja för öppet lif, förtära lättsmält föda, som ej ge mycket exkrementer, hålla sig i sängen och helst ligga på sidan eller på magen. I lindrigare fall kalla omslag, vid svårare plågor varma omslag (se Omslag), eller varma sittbad eller iglar, som sättas 1 till 2 centimeter från stolgången. Äfven användes lavemang af varmt vatten, af sammandragande medel (alun, garfsyra), salvor, stolpiller.

Vid framfall af ändtarmen eller af hämorroider och dylikt bör man med ett oljadt finger strax införa det framfallna.

Trög afföring, se Afförande medel

Tuberkulos, se Lungsot

Tungspene,nedfallen, se Nedfallen tungspene

Tårflöde, se Rinnande ögon

Tändernas vård, se Munhålans vård

Uppkastning, se Kräkning

Urledvridning, se Ledvrickning

Utslag.

Är ett gemensamt namn för en hel mängd olika slags hudåkommor, uppkomna af olika orsaker. Behandlingen går då också ut på att om möjligt häfva den orsak, som framkallar utslaget, och måste i de allra flesta fall hänskjutas till läkare. Se artiklarna Ekzem, skabb, skorf.

Utsot, se Diarre

Vagel,

som är ett slags finne på ögonlocket, går vanligen bort af sig själf, om man ej retar stället genom ovarsam gnidning. Inställer sig stark svullnad eller värk, kan man lägga på små varma grötar.

Större, snarliknande knölar på ögonlocket, som icke visa tecken till inflammation, men vanställa ögonlocket, genera och reta ögat och, som kvarstå i månader eller år, böra aflägsnas genom en liten obetydlig operation.

Vanmakt, se Svimning

Varflytning ur ögonen.

Är en farlig åkomma, som på ett par dagar kan medföra synens förlust. Nämnes här endast för att varna den sjukes omgifning att iakttaga den omsorgsfullaste renlighet och försiktighet, emedan åkomman är i hög grad smittosam.

Variga sår, se Sår

Varma bad, se Bad

Varma omslag, se Omslag

Vattenskräck.

Fås genom smitta från ett djur, merendels hunden, men äfven katt, nötkreatur, får, get, häst, höns, räf, varg, schakal och hyena. Smittan öfverföres från djuret på människan antingen genom ett bett, eller genom att djuret slickar ett sårigt hudställe eller ett sådant ställe kommer i beröring med ett med smittämnet behäftadt föremål t.ex. ett klädplagg.

Denna förskräckliga sjukdom nämnes här endast för att vi må få tillfälle att omtala de tecken, som visa, att en hund har vattenskräck, i hvilket fall han naturligtvis genast måste aflifvas och nedgräfvas. Dessa tecken

äro:1. Det första som kan iakttagas är, att lynnet förändras, så att han än är arg, än vänlig, eller blir han retlig och ovänlig eller också sorgsen och stilla.
2. Han gömmer sig på mörka ställen, blinkar ofta, och icke sällan visar sig ganska tidigt en stark rodnad på hvitögat.
3. Munnen hålles ofta öppen; tungan är torr och starkt rodnad; hunden slickar gärna på kalla föremål; mången gång lider han af kväljuingar och kräkningar.
4. En påfallande oro gör sig ganska snart märkbar i sjukdomens början. Hunden reser och lägger sig omväxlande tidt och ofta och drifves slutligen af sin oro att ströfva omkring i det fria.
5. Lust att bitas; nafsar till en början efter föremål, som hastigt röras förbi honom, men springer sedan på och biter människor och djur.

En mängd symptom kunna läggas härtill, såsom okänslighet för smärta af yttre våld, afsky för vatten (dock icke alltid förekommande) o.s.v., men om de angifna tecknen förefinnas, kan man redan anse konstateradt, att djuret lider af vattenskräck.

Det är bättre, att tusen hundar dödas, än att blott en enda människa skall blifva offer för denna gräsliga sjukdom.

Den som blifvit biten af en galen hund, bör genast hårdt omlinda den skadade lemmen ofvanför såret och genast låta detta blöda rikligt, hvilket underhjälpes genom att trycka och knåda på delarna omkring såret eller sätta ett koppglas på det. Man bör vidare genast tvätta såret med en 20-procentig karbolsyrelösning samt bränna det med glödande järn.

Den vidare behandlingen öfverlämnar man åt läkaren, som genast sökes.

Vrickning, se Ledvrickning

Vårtor.

Afbindas, etsas med starka syror, betäckas med 10-procentigt salicylsyrecollodium eller täckas efter föregående fuktning med ett halfcentimetertjockt lager salicylsyra, som fastbindes väl med flerdubbelviken linnelapp och får sitta på några dagar.

Vid riklig vårtbildning är det skäl sköta möjliga rubbningar i matsmältningen. I somliga fall gagnar en nypa (ett halft gram) bränd magnesia i vatten före måltiderna eller lika mycket engelskt salt kväll och morgon, allt i 14 dagar.

Våtvärmande omslag, se Omslag

Värk i maggropen.

Uppstår af olika anledningar: öfverlastning, olämplig föda, mycket kallt vatten, förkylning, mekanisk retning af hårda eller hvassa saker, nervösa affektioner, magsyra, mag- och tarmsjukdomar, mask, ryggmärgsoch andra sjukdomar.

För värkens lugnande försökes varm dryck, våta värmande omslag (se Omslag), grötar, varma påsar, varm kamferolja, terpentin och olja, allt i maggropen; vid förstoppning laxermedel ( se Afförande medel ); vid öfverlastning kräkmedel (se detta ord); vid nedsväljda spetsiga eller hårda föremål rikligt hafrevatten, hafreeller korngrynsvälling, mjölk, gröt, bröd, potatis; vid magsyra mineralvatten, bikarbonat; vid förkylning konjak, men att förtära spritdrycker kan vara förenadt med risk.

Zinklimförband, se Förband

Åderbråck.

Består i en onaturlig utvidgning af någon blodåder, förekommer nästan endast på de nedre lemmarne, mest på foten, benet, inre sidan af låret och i ljumsken, går bort vid tryckning, men återkommer, när denna upphör, är vanligen smärtfritt, dock stundom tidtals värkande och besvärligt och förvärras alltid vid trögt lif och förstoppning samt genom mycket gående och stående. Om svulsten brister, kan farlig blödning uppstå.

Kan botas af läkare. Man kan fördröja bråckets tillväxt eller minska olägenheterna däraf genom att beständigt hafva benet lindadt eller natt och dag begagna en snörstrumpa. En sådan göres af fint starkt lärft eller sämskskinn och förses med snörhål på yttre sidan af benet och inunder snöröppningen sittande klaff, hvaröfver snörningen sker; ännu bättre bkir den af elastiskt tyg af kautschuk. Bandaget bör dock icke användas, förr än åderbråckets storlek nödvändigt fodrar det; för mindre bråck behöfves ej bandage. När åderbråcket blir besvärligt, bör man sörja för öppet lif samt dessutom taga in ett par matskedar arnikate om dagen och äfven tvätta bråcket dagligen en tid bortåt därmed. Teet beredes af 1 gram arnikablommor som öfvergjutes med 2 ½ deciliter hett vatten under 4 till 6 timmar.

Om ett blodåderbråck brister, hämmas blödningen vanligen lätt, om man trycker fingret mot det blödande stället, till dess ett vanligt åderlåtningsförband hinner anläggas.

Åderbråck på en pulsåder äro vida farligare och fordra skyndsam behandling af läkare.

Åskslag, se Skendöd

Älta, se Engelska sjukan

Ögonkatarr.

Ofta smittosam. Hela hvitögat blir rödt med brännande, stickande smärtor. Afsöndringen är blandad med slem och något var, så att ögonen sitta ihop om morgnarna och kunna öppnas först efter uppmjukning med ljumt

vatten.Sjukdomens utbrott befrämjas genom dålig, förskämd luft. Därför också renlighet och frisk luft viktiga faktorer för åkommans häfvande. Kalla omslag en half timme i sänder flera gånger dagligen användas i första början, senare skall vattnet för rening af ögonen vara ljumt. Lapparna som användts uppbrännas.

Vid alla smittosamma ögonsjukdomar må icke andra personer begagna samma handduk eller näsduk som den ögonsjuke. Tidig läkarevård bör sökas, emedan det onda lätt kan medföra svåra följder.

Ögonlocksränderna,inflammation i, se Inflammation

Ögon,röda, se Röda ögon

Örat,flytning ur, se Flytning ur örat

Örsprång.

Dryp - spruta icke! - två gånger om dagen in i örat varmt vatten eller hellre några droppar af en blandning, bestående af 1 gram karbolsyra och 10 gram glycerin. Lägg om dagen varma omslag (se Omslag), om natten vadd öfver örat, sedan förut dess omgifning bestrukits med något gråsalva.

Äro smärtorna mycket häftiga, kan man försöka med gång efter annan upprepade varma ingjutningar i örat och samtidigt därmed kalla omslag (se Omslag) på omgifningen omkring örat.

Stanna inom hus, undvik drag, undvik kroppsansträngning och upphetsande medel såsom i synnerhet spritvaror samt i allmänhet allt, som gör, att blodet tränger åt hufvudet. Att häftigt snyta sig, harkla och hosta äfvensom att onödigt röra vid örat, är skadligt.

Sörj för öppet lif genom ett lindrigt laxativ (se Afförande medel).

Om örsprånget är förenadt med lomhördhet, i synnerhet hos barn, bör läkare genast anlitas.
Innehållsförteckning:

Afdåning, se Svimning
Afförande medel
Andedräkt, elak
Andfåddhet, se Astma
Andning, konstgjord
Andnöd, se Astma
Andtäppa
Angina, se Halsfluss
Antiseptiska medel
Apoplexi, se Slaganfall
Aptitbrist
Armsvett
Arsenikförgiftning, se Förgiftning
Astma
Bad
Bakterier
Bandmask, se Mask
Benbrott
Bensår
Bett af galna hundar, se Vattenskräck
Binnikemask, se Mask
Bisting, se Insektsting
Blånader, se ock Hudlöshet
Blåskatarr, se Inflammation
Blåsmask, se Mask
Blödande tandkött, se Tandkött blödande
Blödning
Bleksot
Blindtarmsinflammation, se Inflammation
Blodbrist
Blodförgiftning
Blodhosta
Blodspottning, se Blodhosta
Blodstörtning, se Blodhosta
Blyförgiftning, se Förgiftning
Blykolik, se Förgiftning
Brännskador
Bröstgropen, obehag i
Bröstkatarr, se Hosta
Bröstsmärtor
Bröstvårtor, såriga
Bukhinneinflammation, se Inflammation
Buller i magen
Bulnad
Böld
Cholera nostras, se Kolerin
Dödstecken, se Skendöd
Desinfektionsmedel
Diarre
Difteri
Draga i led
Drunknade, se Skendöd
Drunkning, fara för, se Räddning af drunknande
Dysenteri, se Rödsot
Dyspepsi, se Kronisk Magkatarr
Ekzem
Elak andedräkt, se Andedräkt Elak
Engelska sjukan
Fallandesot, anfall af
Fingerböld, se Fulslag
Finnar
Flygvärk, se Muskelreumatism
Flytning ur örat
Fotgikt, se Gikt
Fotsvett
Fräknar
Främmande kroppar
Frostknöl, Frostsår
Fulslag
Furunkel, se Spikböld
Födelsemärke
Förband
Fördelande kryddor, se Omslag
Fördelande medel, se under Fulslag
Förfrusna lemmar, se Frostknöl Frostsår
Förgiftning
Förkylda lemmar, se Frostknöl Frostsår
Förkylning
Förstoppning, se Afförande medel
Försträckning
Galenskap hos hundar, se Vattenskräck
Galna hundars bett, se Vattenskräck
Getingsting, se Insektsting
Gifter och deras motgifter, se Förgiftning
Giftiga gaser, se Förgiftning
Giftiga växter, se Förgiftning
Gikt
Giktvärk
Gurgelvatten
Gyllene åder, se Hämorroider
Habituell förstoppning, se Afförande medel
Halsbränna
Halsfluss (Angina)
Halskörtlar, svullna
Halskatarr
Handsvett
Heshet
Hicka
Hjärnskakning
Hjärtklappning
Hosta
Hud, sprucken, se sprucken hud
Hudlöshet
Hudsjukdomar
Hufvudvärk
Huggsår, se Sår
Hundars galenskap, se Vattenskräck
Håll
Hårets affall
Hämorroider (Gyllene åder)
Hängde, se Skendöd
Höftsjuka
Ihjällegade barn, se Skendöd
Infektionssjukdomar, se Smittosamma sjukdomar
Inflammation
Influensa
Inhemsk kolera, se Kolerin
Insektsting
Kalla bad, se Bad
Kalla omslag, se Omslag
Kartnaglar
Katarr i blåsan, se Inflammation
Katarr i halsen, se Halskatarr
Katarr i näsan, se Snufva
Katarr i struphufvudet, se Strupkatarr
Katarralisk lunginflammation, se Inflammation
Kikhosta
Klåda
Knip i magen, se Kolik
Kolera
Kolerin
Kolik
Koller, se Buller i magen
Kolos, se Förgiftning
Koloxidförgiftning, se Förgiftning
Konstgjord andning, se Andning konstgjord
Kontusioner, se Blånader
Korfförgiftning, se Förgiftning
Kramphosta, se Strupkatarr
Kronisk halskatarr, se Halskatarr
Kronisk ledgångsreumatism, se under Inflammation
Kronisk lymfkörtelsvullnad, se under Inflammation
Kronisk magkatarr
Kronisk reumatism, se Muskelreumatism
Kronisk snufva, se Snufva
Kronisk tarmkatarr, se Tarmkatarr
Kross-sår, se Sår
Kryddpåsar, se Omslag
Kräkmedel
Kräkning
Kväfning, se Andning konstgjord
Kylskador, se Frostknöl Frostsår
Lamhet, se Slaganfall
Lavemang, se Afförande medel
Laxermedel, se Afförande medel
Ledgångsreumatism, se Inflammation
Ledutgjutning
Ledvrickning
Lefverfläckar, se Fräknar
Liggsår
Likstelhet, se Skendöd
Liktornar
Ljumma bad, se Bad
Lomhördhet
Luftrörskatarr, se Strupkatarr
Lukt ur munnen, se Andedräkt elak
Lunginflammation, se Inflammation
Lungsot
Lysgasförgiftning, se Förgiftning
Lösande medel, se Afförande medel
Maggropen, obehag i, se Bröstgropen obehag i
Maginflammation, se Inflammation
Magkatarr, se Kronisk magkatarr
Magknip, se Kolik
Magkramp, se Kolik
Magsyra
Mask
Maskätna tänder, se Tandvärk
Medvetslöshet, se Svimning
Mjäll, se Hårets affall
Munhålans vård
Munvatten
Muskelreumatism
Myggbett
Nageltrång
Naglarnas vård
Nedfallen tungspene
Neptunigördel, se Omslag
Njur- eller njurstenskolik
Näsa, röd, se Röd näsa
Näsblod
Näskatarr, se Snufva
Nästäppthet, se Snufva
Obstruktion, se Afförande medel
Ohyra
Omslag
Onda bettet, se Fulslag
Ondskorf, se Skorf
Ormbett
Oro i magen
Os, se Förgiftning
Podager, se Gikt
Pormask
Primär lunginflammation, se Inflammation
Rabies, se Vattenskräck
Rachitis, se Engelska sjukan
Reform
Reumatism, se Muskelreumatism
Ridsår, se Hudlöshet
Rinnande ögon
Riset, se Engelska sjukan
Räddning af drunknande
Röd näsa
Röda ögon
Rödsot
Sanslöshet, se Svimning
Sekundär lunginflammation, se Inflammation
Sendrag
Själfbulnad, se Fulslag
Skabb
Skäggsvamp, se Reform
Skafsår, se Sår
Skelande
Skendöd
Skorf
Skrofler
Skrubbsår, se Sår
Slaganfall
Smittosamma sjukdomar
Snufva
Solbränna
Solsting
Spikböld
Spolmaskar, se Mask
Springmaskar, se Mask
Sprucken hud
Sticksår, se Sår
Stoppande medel, se Diarre
Stranguri
Strupkatarr
Strypsjuka
Strypte, se Skendöd
Surögdhet, se Rinnande ögon
Svårighet att kasta vatten
Svalgkatarr, se Halskatarr
Svett, illaluktande, se Fotsvett
Svettdrifvande medel
Svimning
Svindel
Svullna halskörtlar, se Halskörtlar svullna
Sår
Sömnlöshet
Tandböld, se Tandvärk
Tandkött, blödande
Tandsprickning
Tandvärk
Tarmkatarr
Torrvärk, se Muskelreumatism
Trikiner, se Mask
Trollskott, se Muskelreumatism
Trumhinnan, bristning af, se Lomhördhet
Trumhinnan, inflammation i, se Inflammation
Trängningar till stolgång
Trög afföring, se Afförande medel
Tuberkulos, se Lungsot
Tungspene, nedfallen, se Nedfallen tungspene
Tårflöde, se Rinnande ögon
Tändernas vård, se Munhålans vård
Uppkastning, se Kräkning
Urledvridning, se Ledvrickning
Utslag
Utsot, se Diarre
Vagel
Vanmakt, se Svimning
Varflytning ur ögonen
Variga sår, se Sår
Varma bad, se Bad
Varma omslag, se Omslag
Vattenskräck
Vrickning, se Ledvrickning
Vårtor
Våtvärmande omslag, se Omslag
Värk i maggropen
Zinklimförband, se Förband
Åderbråck
Åskslag, se Skendöd
Älta, se Engelska sjukan
Ögon, röda, se Röda ögon
Ögonkatarr
Ögonlocksränderna, inflammation i, se Inflammation
Örat, flytning ur, se Flytning ur örat
Örsprång


Ditt personliga horoskop

Om man föddes en mörk oktoberdag på våra breddgrader, och första halvåret av sitt liv får uppleva vintermörker, kyla och vinterdepressiva människor, så blir man inte likadan som om man vore född i april och under sitt första levnadsår får uppleva sol, känna värme, höra fågelkvitter, vistas utomhus och bli kramad av föräldrar som är på en helt annan och bättre mental nivå. Det här är väl det allra lättaste exemplet på astrologi och detta behöver man inte vara astrolog för att förstå.

  Men astrologin går ju som bekant mycket längre än så. Det är en empirisk vetenskap, det vill säga att den bygger på erfarenheter, som astrologin samlat på sig under tusentals år om hur vi påverkas av tid och rum i en kosmisk resa som vi alla gör i svindlande hastighet varje sekund av livet.

  Dr. Aseem Singh har studerat astrologi i hela sitt liv och blivit fascinerad av hur olika kulturer, som sinsemellan är avlägsna i tid och rum och alltså haft väldigt liten kontakt med varandra, ändå erfarenhetsmässigt har kommit fram till ungefär samma resultat.

  Han har till exempel varit på plats hos både sydamerikanska indianer och bergsfolk i Himalaya. Han har studerat gamla europeiska häxkulturer och spådomar, liksom även de gamla egyptiernas och kinesernas astrologi. Med sina kunskaper, insikter och erfarenheter ställer han nu egna horoskop som gör succé överallt. Läs mer om Dr. Singhs horoskop och se hur han, för ett mycket rimligt arvode, kan förbättra ditt liv....